I mörka och pessimistiska stunder reflekterar jag ofta över den verkliga nutida innebörden i ordet demokrati. Konklusionen blir oftast att det är en missbrukad politisk floskel med ibland ringa, ibland inget som helst samband med de gamla grekernas avsikt. Eller kanske egentligen densamma för ordet skapades ju för att skyla över ett allt annat än demokratiskt nytt styre. Få revolutioner i demokratins namn har lett till annat än ett i praktiken nytt totalitärt styre som bara ersätter det gamla, som i Kina eller på Cuba. I det officiellt väldigt demokratiska Norden är länderna en förebild för övriga världen. Är Norden det? Man har allmänna val enligt principen en man en röst till riksdagar, landsting, amt, fylken, kommuner osv. Men gemene man/kvinna, ”folket”, har i praktiken begränsade möjligheter att påverka skeendet, att bestämma vem och vilka som skall föra deras talan. Politiska partier får rösterna. En inre aktiv grupp av medlemmar inom varje parti nominerar partilojala medlemmar som kandidater och rangordnar sedan dessa. Javisst, man kan kryssa upp kandidater och försöka ändra den interna partipolitiska popularitetsordningen, men t.v. har detta haft ringa effekt. ”Rotationen” i politiken är liten. Samma personer sitter på maktens stolar år efter år. Det finns ingen lagstiftad eller verklig bortre gräns i tiden för maktinnehav – valutgångar vart 4.e år till trots. Och den högsta makteliten håller varandra om ryggen och delar ut trygga reträttposter när någon inte får tillräckligt stöd i val eller vid andra ”inre” maktuppgörelser. Har vi verklig demokrati – jag misströstar.
