Beslutet att
centralisera cancerbehandlingen i länet, att lägga ned canceravdelningen vid
Norrtälje Sjukhus och att avsluta akutmottagningen vid Södertälje sjukhus har i
Landstingsfullmäktige i vanlig ordning fattats över medborgarnas huvud.
Ledamöterna kan inte ha insett konsekvenserna
av beslutet för den enskilda medborgaren som i framtiden kommer att drabbas.
Min förstahandserfarenhet att i 14 år som prostatacancerpatient pendla från Norrtälje
kommuns norra del till Karolinska Sjukhuset – ett avstånd på 9 mil – kan kanske
ge en bild av vad som väntar framtidens patienter!
Under de 14
åren har jag fått världens bästa behandling vid KS och levt ett liv med hög
kvalitet dubbla tiden av livsprognosen år 2000, då 6,7 år! Jag har genomgått lymfkörteloperation,
röntgenstrålning, Brachyterapi, hormonbehandlingar och nu cytostatikabehandling.
Mina interna terroristers verksamhet har påverkats framgångsrikt av
behandlingarna, så jag ser fram mot några år till. Läkaren som gav mig domen förklarade
f.ö att jag troligen skulle dö av annan
orsak än cancern. Forskningen gör fortsatt stora framsteg och har gjort det
under dessa år. Preparatet jag får i dag blev godkänt för bara ett par år
sedan!
Under de här
åren har jag gjort 168 läkarbesök från Skebobruk till experterna i Stockholm,
träffat 37 olika läkare (senaste 12 månaderna bl.a. forskare från 4 andra
länder) och har enligt dagboken rest 168 gånger i 1258 timmar! Det lär bli
några till.
Fullmäktiges
beslut tyder på att de inte ser skillnaden mellan rent medicinsk behandling och
”vårdens” andra komponenter. I detta fall kontakten med vårdpersonal och att även
ett kort besök hos läkaren i Stockholm tar minst 6 - 8 timmar - ofta mera - med
anpassning till busstidtabeller och olika besökstider under dagen. Riskerna i kollektivtrafikens fordon är också avsevärda
att smittas av infektioner – cancerpatienter har nedsatt immunfösvar - vilket kräver separat behandling. Jag har ofta
drabbats bland hostande och nysande medresenärer – och då behandlats lokalt i
Norrtälje – vilket ökat den totala vårdkostnaden - och mitt resande.
Högkostnadsskyddet begränsar den egna årliga kostnaden och jag är tacksam att
vara medborgare i ett land med denna unika kostnadsmaximering. Utan den skulle
många drabbade inte ha råd med de dyra cancerbehandlingarna eller
följdsjukdomarna. Jag har en enda gång fått sjukreseersättning för resor. Jag
skulle till en datortomografi på KS från
Norrtälje Sjukhus där jag var inlagd för antibiotikabehandling och
tillbaka!
Cancerpatienter med dödens Demoklessvärd
ständigt hängande över sig befinner sig i ett svårt annorlunda psykologiskt
läge än vid ”vanliga” sjukdomar. Att i
detta tillstånd vid varje behandlingstillfälle dessutom utstå resetimmarnas påfrestning
får effekter på den drabbade. Resandet under
många timmar är olyckligt!
Fullmäktiges
beslut kommer att i onödan utsätta många av Norrtäljes framtida cancerpatienter
för just detta – och i förlängningen även deras anhöriga.
Utgångspunkten
från en enbart ekonomisk synvinkel är inte förvånande i den moderna
välfärdsstaten Sverige, men oroande. Offentliga
ekonomiska projekts och planers budget slår mestadels fel och blir oftast
avsevärt dyrare än planerat. En revisionsrapport gjord av en internationell
revisionsbyrå om Stockholm för ett antal år sedan visade att man alltid
överskridit budgeten för stadens projekt och aldrig med mindre än 50 %! Det bör göras en utvärdering av de kalkyler man
haft som beslutsunderlag så att riskerna med detta olyckliga politiska beslut
minimeras till nytta för framtida cancerpatienter!
Jag upplever
beslutet att flytta vården miltals längre bort från patienterna och deras
anhöriga – både i Norrtälje och Södertälje - som oerhört cyniskt och mycket
olikt min bild av den svenska välfärdens paroll ”lika vård på lika villkor för
alla”. Kanske gäller dessa normer inte längre?
Min egen konklusion har tyvärr blivit pessimistisk- ”dom förstår nog
inte bättre”.
Kaj Johnsson
Skebobruk
Skebobruk
