Jag känner igen de små skolornas atmosfär och dilemma –
speciellt skärgårdsskolornas. Under 40-talet bodde vår evakuerade familj på en
några hektar stor ö – Björkö i Tenalaviken i sydvästra Finland. Björkö hade en
gång varit ett soldattorp. Två år gick jag i Lindö Folkskola vilket betydde 1½ km
rodd till fastlandet och sedan 4½ km att traska. Livet i Lindö skola blev två svåra
år av mobbning och pennalism för utbölingen så föräldrarna bestämde att jag
måste byta skola. Mina tre sista folkskolår i slutet av 40-talet blev en annan lyckligare
resa. 2½ km rodd och 3½ km traskande
till en liten landsortsskola – Trollshofda. Efter isläggningen kunde man ibland
åka skridskor men minst fyra månader var det skidåkning – ospårat efter varje
snöväder i kanske 2½ timme med start halv sex om morgonen! Den gamla bruksorten
Tenala kan ses på nätet. Tänk dig totalt
26 elever delade i ”storskolans” fyra
klasser - i var sitt klassrum – delande en (1!) lärare. En gudabenådad, krävande
ung pedagog –folkskollärarinnan Eine Ekholm – som i sin gärning lyckades göra
folk av många årskullar landsbygdsbarn.
Vi ungar fick ett varierat timschema med kalligrafi,
räkning, teckning, läxläsning och lärarledda timmar i samhällsämnen. Ofta hölls
samhällslektionerna parallellt för två klasser. Vi äldre elever som kunde läsa
och skriva fick ofta hjälpa de yngre som hade svårigheter – speciellt med
läsningen som var a och o. Gymnastik- och friluftslektionerna var gemensamma. I
de senare ingick att några dagar under hösten hjälpa traktens storbonde att dels
plocka potatis till vinterns skolmat och dels att samla råg-och veteax som
dåtidens slåttermaskiner lämnade på åkrarna i ganska stor mängd. Ett par dagar
i september tillbringades i bärskogen för att samla lingon och blåbär till
soppor och vispgröt. När frosten gjorde myren runt en närbelägen sjö
vandringsbar plockade vi tranbär. Tävlande ungar hinner plocka många liter bär
på 5-6 timmar. Skolan hade en egen utekällare för förvaring av det vi plockat
och samlat. Kött och fisk till utspisningen levererades av traktens bönder och
fiskare. Lärarinnans något äldre syster var kosthållerska och gjorde världens
godaste mat. Inte alla elever hade det för fett hemma så skolkosten var deras
livlina. Närodlad och inget spill av skolmaten alltså. Det vi gjorde
tillsammans för att skaffa råvarorna till skolmaten har säkert varit nyttig
lärdom för de flesta senare i livet.
Det krävdes
naturligtvis ordning och reda i klassrummen, men läraren hade nog en naturlig
fallenhet och respekt utan att behöva höja rösten eller tillrättavisa någon syndare.
Fröken använde mycket tid på oss
skolbarn utöver läroplanen, men behövde knappast använda så mycket tid på administration.
Det krävde säkert god planering att lägga upp och hålla schemat för 9-, 10-,
11- och 12-åringar – sex dagar i veckan. Dagens lärare skulle givetvis inte
acceptera Eine Ekholms arbetsförhållanden, men för henne var det förmodligen en
blandning av kall och utmaning - i ett land som var tämligen sargat efter 6 års
krigande. Hon är den person utom familjen som mest dramatiskt ändrat riktningen
på mitt liv. Vid skolavslutningen våren 1949 rekommenderade hon att jag borde
få en chans att söka till Lyceet när vi flyttade till Hangö.
Den gamla skolförordningen från 1921 - med läroplikt och
inte enbart skolplikt – ställde givetvis sina speciella krav på läraren.
Systemet övervakades av Skolinspektörer som oanmält flera gånger under terminen
gjorde ett par dagars besök och kollade barnens kunskaper - ibland med
skriftliga prov. Till disciplinen i skolan bidrog två speciella betyg – uppförande samt flit och uppmärksamhet. För många kunde dessa bli speciellt viktiga när
man sökte sitt första jobb! Själv lyckades jag få sänkt betyg i uppförande ett år!
Efter ett cirkusbesök en vårsöndag i den
närliggande staden Ekenäs missade jag och några andra att säga tack och adjö
till läraren och chauffören när vi klev av bussen. Det blev världens
utskällning på måndagsmorgonen och alltså sänkt betyg i uppförande. Behöver jag
säga att jag fortfarande säger tack och hej till busschaufförerna om jag kliver
av bussen där framme!
När jag beskrivit min skoltid för barnbarnen upplever de det
som en saga från hedenhös. Det är ingen saga men en period som färgat min
livsåskådning. I skolan lärde vi oss att söka kunskap – lärarinnans ambition
var att vi skulle bli ljus man tände. Inte en hink man öste kunskap i. Vår
värld skulle bli annorlunda och bättre än våra mor-och farföräldrars lovade hon,
så därför skulle vi lära oss att söka kunskaper. Strapatserna från den tiden är ett minne på
gott och ont men det starkaste är ändå den gemenskap som utvecklades mellan oss
ungar som senare spritts för alla himmelens vindar. https://Trollshofda skola
