Nuförtiden handlar flyktingdebatten mestadels om flyktingar från Mellanöstern – Iran,Irak, Libyen och den gränsöverskridande Kurdistanregionen. För några år sedan handlade det om flykten från det forna Jugoslavien och de nya delrepubliker som uppstod där efter Jugoslaviens kollaps efter Tito. Han hade – åtminstone på ytan - lyckats ena de olika folkgrupper som under århundraden kämpat med och mot varandra – och inte minst fått tre religioner att existera tillsammans. I efterdyningarna av Jugoslaviens sönderfall blev flyktingtrycket starkt från Kosovo. Något årtionde innan denna Balkankris var flykting-strömmen kraftig från Chile. Helt oberoende av viljan - eller oviljan – både hos de nyligen invandrade och de tidigare bofasta, att åstadkomma en ”integration”, är det utopiskt att tro att denna Babelslik-nande degel på några år eller något årtionde skulle smälta ihop till ”ursprunglig lagom svensk konformitet”. Detta är i vissa avseenden stört omöjligt och skall ”mångfalden” bli fruktbar är överdriven likriktning i många avseenden kontraproduktiv. Det mest tragiska jag läst på länge är Maciej Zarembas reportageserie i DN - ” Svensk? Var god dröj!” som avslöjar hur inkompetent t.ex. språkundervisningen är och det enorma resurs-och penningslöseri som förekommer i den offentliga flyktinghanteringen! Skrämmande läsning!
Under 60-talet bedrev Sverige och svensk industri en ”importinvandring” av arbetskraft och yrkesfolk från alla sydeuropeiska länder. Då gjordes en insats som i kombination med garanterat arbete ledde till en snabb integrering i samhället. Förmodligen var de sydeuropeiska traditionerna och attityderna mindre olika de svenska än hos de senaste årtiondenas invandrare – både traditioner, religioner
och kanske mera traumatiska krigsupplevelser. Jag är dock övertygad om att 60-talets ”arbetslinje” var den bästa integrationsfaktorn. Nu behöver samhället ett effektivt system för att ta vara på den kunskap och det yrkeskunnande som de nya invandrarna har i bagaget. Maciej Zaremba har även på detta område i sitt andra reportage avslöjat fatala brister i dagens offentliga system!
Hitflyttade entreprenörer från kontinenten har byggt Sverige till ett industriland. Under 1600-1700- och 1800-talen lade importen av arbetskraft och spontan invandring – främst av valloner med släkten de Geer i spetsen – grunden för Sveriges senare rykte som en framgångsrik industristat. Bortsett från naturliga kommunikationshinder som språk och kanske variationer i de europeiska traditionerna och konsumtionsmönstren, verkar gamla tiders ”integration” gått utan allvarliga konflikter, kanske tack vare ömsesidig respekt från de senast nyanlända och dem som bott här länge. Allvarliga konflikter mellan den alltmer blandade befolkningens olika grupper verkar inte haft någon grogrund i äldre tider – om man bortser från den historiska förföljelsen och diskrimineringen av judar, samer och romer förstås.
För 300 år sedan upplevde Svea rike en annan slags – intern, regional och för den tiden ofantlig -flyktingström från rikets ostliga regioner Baltikum och Finland. En följd av det Stora Nordiska Kriget 1700-21. I Finland kallas tiden med rätta för ”Ofredsåren”. Kring 1710 fick dåvarande Stockholm - med ungefär 50 000 invånare - ta emot 12 000 vuxna flyktingar plus ett okänt antal barn – medborgare som flydde undan ryssen från länet Finland och balter som mestadels flydde via Finland.
I juni 1710 föll Viborg för tsar Peter den Stores flotta och landsoldater och några månader senare Estlands huvudstad Reval. Till flyktingarna från fastlandet skall läggas några tusen ålänningar
-enligt källorna kunde inte ca 200 ålänningar fly innan det var för sent.
1714 hade Ryssland ockuperat hela Finland med undantag av ett par kommuner längst upp vid Bottniska vikens kust. Då gällde det flykt inom landet och 1712 tillsattes en första kommission för att hantera flyktingproblemen och i god byråkratisk ordning tillkom senare två. P.g.a landets totala utarmning och den skuldtyngda statskassan - efter två årtionden av krig - blev assimilationen av
”de egna” en veritabel katastrof med elände och lidande. Men det är ett annat ämne.
Här är det på sin plats att avsluta med konstatera att lika många balter under 1940 talets första hälft flydde hit från det då självständiga Estland – med aktiv hjälp av den finländska skärgårdsbefolkningen (Några av dessa var mina släktingar, som med för den tiden mycket snabba motorbåtar hämtade ester under de mörka höstnätterna och förde dem till Sverige. Månskenet försvårade transporterna!). Sedan dess har 200 000 finländare flyttat till Sverige och haft varierande svårighet med integrationen fast mindre – igen tack vare arbetslinjen. Maria Wetterstrands inlägg i DN om den svenska attityden till finländare för några veckor sedan, var det första erkännandet jag sett av en etablerad politiker på 38 år. Men det är en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar