Myten om studietradition - vad göra?

Myter är som bekant långlivade och svåra att motbevisa. En av de starka och   hämmande för samhällets utveckling är myten – eller det slentrianmässiga försvaret – om studietradition. Allehanda undersökningar och rapporter i detta land sägs visa att föräldragenerationens bildningsnivå avgör barnets framgång i skolan. Hur skall man kunna bevisa att detta mönster inte är en en gång för alla given sanning som vi är hänvisade till att acceptera. Kan ett sådant mönster i så fall brytas.

Av naturliga skäl söker jag ett svar i mitt eget härjade födelselands historia och dagens skolresultat. Hur kan det komma sig att man i det forna länet på andra sidan Östersjön inte upplever samma fenomen? Svaret är att ingen eldar under myten om studietradition och skillnaden i resultat i PISA-undersökningarna visar att betydelsen av social bakgrund är negligerbar. Vid andra världskrigets slut i mitten av 40-talet hade en överväldigande majoritet av det finska folket en fyraårig folkskola i bagaget, som mina föräldrar och alla tidigare generationer i släkten. Gymnasie- eller högre utbildning gällde endast för en begränsad del av befolkningen.

 Kloka politiker, som hade att återuppbygga ett krigshärjat land utan stora naturresurser, insåg att ett brett utbildningsprogram  var nödvändigt om landet skulle klara den enorma krigsskadeersättning till Sovjet som vinnarmakterna USA, England och Frankrike ålade Finland vid fredsfördraget i Paris 1947. På två generationer har nog inte någon studietradition byggts upp. Hela folket skulle och måste ges en utbildning för att landet skulle och skall klara sig.

I stället för att dölja en felaktig pedagogisk attityd till elevmaterialets sociala  bakgrund  som en klassificeringsfaktor för ”bildbarhet” har skolväsendet infört begreppet läroplikt. ALLA skall bibringas den kunskapsnivå som skolplanen förutsätter. Den springande punkten och nyckeln till framgång är att från skolstart ge alla barn det pedagogiska stöd och den hjälp de behöver för att nå målen. Det är naturligtvis heller ingen absolut sanning att ”rikemansbarn”  har lättare att lära sig än de andra så behovet av stöd är individuellt! Begåvningens normalkurva följer inte kurvan för social rang! 

Ett begrepp som genomsyrar skolprogrammet i den finska skolan är  LÄSFÖRSTÅELSE. Från start är det pedagogernas primära uppgift att se till att alla elever lär sig förstå och tillgodogöra sig vad de läser i alla ämnen. Enskilda klasslärare hinner inte följa alla elever och tillgodose varje elevs behov. Därför får skolan resurser till specialundervisning av de elever som i enskilda ämnen behöver mera hjälp. Resultaten och samhällsnyttan av denna skolpolitik är uppenbar och för landet som helhet en förutsättning att klara sig i den allt ökande globala konkurrensen.

I stället för att passivt acceptera myten om studietradition bör vi snarast förse skolorna med de resurser och den pedagogiska personal som kan lyfta alla elever och skolan ur dagens mediokra läge.

Sjuk behandling av Norrtälje Sjukhus och kommunens gamla

I två initierade inlägg i NT om vården och TioHundra (Johan Westerholm (S) 29/10 och Bengt Annebäck, Ingrid Landin och Bridget Wedberg (MP) den 15/11) har spelet om vårdresurserna i kommunen gjorts tydliga. Den 28/10 kunde man i DN läsa att Norrtälje satsar minst av alla landets kommuner på vården av de äldre! Vilka andra motiv än omsorgen om medborgarna ligger bakom fördelningen av resurser till sjukhuset och vården?

Norrtälje Sjukhus har en 200-årig brokig historia. Landshövdingen i Stockholms Län vid 1700-talets slut, Samuel af Uggla, oroade sig för utbredningen av veneriska sjukdomar i länets norra delar. Med bifall av Serafimerordensgillet och hjälp av privata sponsorer färdigställdes Norrtelje Kurhus 1791 och verkade i ett kvarts sekel. Sjukhusverksamheten fortsatte med om och tillbyggnader under 1800-talet. 1897 skrev Norrtelje Tidning att ”länslasarettet i Norrtelje har fått en ny och tidsenlig inredning”. Utbyggnad, större om och tillbyggnader på 19 50 och 70-talet och ett helt nytt sjukhuskomplex 1996 ger i dag 96 vårdplatser. Sjukhuset med ca 600 anställda får ca 120 000 besök om året!

Norrtälje Sjukhus var först i landet att bli miljöcertifierat. Under senare år har sjukhuset rankats högst i olika sammanhang – bl.a.som ett av landets renaste och nyligen fick man utmärkelsen som det främsta i landet för behandling och rehabilitering av stroke- och hjärtpatienter.

Sjukhuset ägs av landstinget, men sedan januari 2006 har vårdprojektet TioHundra AB – hälftenägt av landstinget och kommunen - ansvar för  sjukvårdens organisation. Med ca 2600 anställda är TioHundra kommunens största arbetsgivare. Fördelarna av samordningen och kostnadsfördelarna väckte från starten stort intresse på många håll i landet och utlandet med studiebesök från flera länder. Trots detta har majoriteten inte godkänt TioHundra-projektet på lång sikt utan endast ”på prov” de närmaste åren.    

Politikerna hänvisar till kontinuerliga ekonomiska problem. Vad man inte upplyser allmänheten om är att Norrtälje sjukhus och TioHundra får lägre ersättning av landstinget än andra sjukhus för motsvarande vård! Under flera år har ingen reglering gjorts av ersättningarna från landstinget för kontinuerligt stigande kostnader. Vid hembesök ges ersättning endast för tiden i hemmet – inte för resetiden osv vilket i dag framtvingar en  svår fördelning av en redan ansträngd budget

Landstinget har nyligen cyniskt beslutat att lägga ner canceravdelningen vid sjukhuset med besvärliga följder för patienter och anhöriga för vård i Stockholm. Paradoxalt läser man i DN 7/11 att det redan finns för få vårdplatser för cancersjuka i Stockholm!  Har politikerna ingen kunskap om verkligheten? Vården i länet är redan kritiskt underdimensionerad. Prestigebygget vid Karolinska drar enorma resurser och skuldsätter Landstinget. När det står klart kommer vårdplatserna att vara färre än i dag! Man satsar på forskning och spetskompetens, vilket i sig är lovvärt, men inte så lyckat för länets sjuka.

Vid Södersjukhuset, i Huddinge och Danderyd ligger vårdbehovet över  plats-och personaltillgång. Det finns i dagsläget ett ”vårdunderskott” i länet - både i form av vårdplatser och vårdpersonal. Med tanke på befolkningsökningen och åldersprofilen blir inte efterfrågan mindre i framtiden. Vårdval Stockholm kan fungera i Stockholm  med vårdcentraler ”runt hörnet”. I Norrtälje finns i praktiken inga valmöjligheter. Utan bil för att komma till en vårdcentral – privatiserad eller offentlig - gäller otillräcklig kollektivtrafik. En mardröm för många äldre. Mödra- och barnavårdscentraler är hotade.

Måttstocken för äldreomsorgen i Norrtälje definieras  av

ordföranden i Sjukvårds-och omsorgsnämnden, Erik Landby (M):” Vi har också hushållat med resurserna men vi ser inga tecken på att det skulle vara så att folk far illa av det”. Ett kvalitetskravens lågvattenmärke!  Varslet av 22 personer i Tiohundra sänker vårdnivån ytterligare. Vi äldre vill inte ha landets lägsta resursfördelning till äldreomsorgen!

"Lånet" från pensionärerna - vadå lån....?

1999 genomförde Göran Persson att 45 miljarder flyttades från AP-fonderna till Statsbudgeten. År 2000 överförs igen 45 miljarder och slutligen 1 januari 2001 ytterligare 258 miljarder. Sammanlagt således en ganska stor summa om 348 miljarder av våra pensionspengar. Fram till 2005 schabblades det sedan ganska allvarligt med en del politiska beslut och skrämmande dåliga beslut av AP-fondernas förvaltare så fonderna hamnade på minus!!!

Med  ”lånet” på 348 miljarder med säg låga 3,5 ränta på ränta i 12 år sedan  2001 skulle totala pensionskapitalet ligga på ca 525 miljarder-  vid 5% förräntning på ca 625 miljarder.

Innan ”bromsen” nu tillämpas på de redan diskriminerat beskattade pensionerna borde vi pensionärer kanske överväga åtgärder mot statsmakterna och Pensionsmyndigheterna för att återfå de 348 miljarderna plus ränta till våra pensioner.

Vi som byggt välfärdssystemet skall inte fortsatt subventionera statens affärer och AP-fondernas dåliga förvaltning med våra 100-tals miljarderna. Det räcker med skattediskrimineringen!

Kan Pensionärsföreningarna PRO och SPR gå samman om en EU-anmälan tro…?

Thomas Quick - en dyr bekantskap!

Hur länge skall denna rättsliga fars få fortgå? Vem skall betala kalaset? Kostnaderna i dag har förmodligen ackumulerats till några hundratal miljoner. Det går säkert inte att kvantifiera kostnaderna för år av polisarbete, advokatarvoden, utredningar, domstolspersonal och rättegångar osv. osv. Jo, naturligtvis vi skattebetalare!

Finns det ingen instans som kan dra i handbromsen? Nu vill justitieministern ha en utredning av rättshaveriet. Är den  manipulerande, ljugande, psykopatiska eller psykotiska Thomas Quick verkligen värd alla dessa kostnader? Who cares? Vem bryr sig.

Advokatskrået jublar naturligtvis. De tjänar miljon efter miljon och kan skratta åt spektaklet hela vägen till banken. Klart att de stöder tanken på klarhet i denna rättssäkerhetens parodiska exempel. Alla andra samhällsfunktioner som måste använda tid och resurser på detta fall förlorar tid och resurser som kunde användas bättre.

Har det i alla de fall där Quick påstår sig grävt ner mördade personer funnits någon saknad? Om inte är det sjukt. Om personer saknas - utreds dessa fall lika djupt som Quick-fallen? Jag bara frågar.

Kan det utkrävas tjänstemannaansvar? Jag är hjärtligt trött på att se 100-tals skattemiljoner slösas på detta sanslösa rättsfall!

Skatt på skatt....

…eller olikhet inför lagen  – ”folkets rätt att sig själv beskatta”! Få saker tycks uppröra människor lika mycket som ordet skatt. Då menar jag inte de av typen”gömda skatter” eller ömhetsuttryck som”min skatt”! Nej det är när samhället har tillskansat sig rätten att beslagta delar av våra intäkter och sedan använda och fördela de beslagtagna pengarna med inställningen att samhället vet bäst hur mina pengar skall delas mellan mig och alla andra. ”rätt att sig själv beskatta”! Knappast. Jag tycker inte som Mona Sahlin att det är häftigt att betala skatt!

Som pensionär tillhör jag 2-miljonersklubben som i inget avseende mera kan påverka min skatt – tvärtemot har jag nu blivit diskriminerad i förhållande till dem som arbetar och har en inkomst. Ändå mer diskrimineras förstås de som inte alls har ett jobb. Nu pågår en intressant politisk tvist på högsta nivå hur gruppen med höga inkomster skall beskattas – ändå litet mindre skatt eller inte? Att dessa grupper ligger högt ovan den vanliga pensionärens intäktsnivåer verkar ointressant i debatten. Och Riksdagens ledamöter har nyss tilldelat sig själva 1500:- mer i månaden och har ersättnings- och pensionsvillkor som den normala löntagaren, än mindre pensionären, ens skulle drömma om! Att vi pensionärer är den grupp som skapat förutsättningarna för dagens ”välfärd” är för länge sedan glömt.  Som grupp är vi som känt underrepresenterade i riksdagen.

Jag är definitivt inte religiös men jag börjar tro att dagens makthavare stöder Skriftens paroll  - ” den som har skall varda givet”. 

Tyvärr gäller det inte den diskriminerade gruppen pensionärer som inte har mera än vi knegade ihop en gång och kanske lyckades spara när man beslagtagit en del av de surt förvärvade slantarna. Och så beskattas vi fortsatt hårt. När inkomstskatten dragits betalar vi meromsättningsskatt på allt vi köper, energiskatt på el och fordonsbränsle och moms på de skatterna, vägskatt om vi har bil. Stämpelskatt  för olika offentliga tjänsterosv. Dessa ”konsumtionsskatter” är relativt mer betungande för pensionären och alla med låga inkomster. Slutligen har lagstiftarna uppfunnit ett annat namn på vissa skatter – avgift!! Så genialt!

Men den kritiska frågan är om  vi – och folket i stort - verkligen får ”valuta för skattepengarna”? Tveksamt. När många människor står i soppköer, övernattar ute eller i trappor och far allmänt illa då tvivlar jag starkt. Välfärdssamhället har stora skavanker. Jag accepterar min skatt men undrar hur alla okontrollerade offentliga miljardrullningar kan förekomma i detta skenbart välorganiserade samhälle? 800 miljarder enligt en utredning av tidningen Dagens Samhälle! Ofattbart mycket skattepengar och fullständigt oacceptabelt när många människor inte får mat för dagen eller har tak över huvudet när vintern kommer!

Ett oroat gubbvälde?!

Man höjer ögonbrynen när man läser skriverierna om lönen till Norrtälje Energis VD. Ingångslönen haren gång bestämts vid anställningen och den senare löneförhöjningen är avtalad med styrelsens ordförande. Om han överskridit sina befogenheter är det inte Anna Josefssons fel – hon är förmodligen en skicklig förhandlare. Uppenbart är att den kvinnliga direktörens lön sticker i ögonen på det gubbvälde som dominerar Norrtäljes maktstrukturer – högre än kommundirektörens och långt över olika förvaltningschefers lönenivåer.

Jag har naturligtvis ingen uppfattning om kompetensfrågorna, men det är väl sannolikt att de headhunters som vaskat fram Anna som kandidat utgått från moderna kravspecifikationer och i henne hittat en ledare som fått sin duvning i en modern IKEA-miljö! Mot den bakgrunden är det inte så svårt att ana ett helt annat motiv än lönen som anledning till kommundirektörens ultimatum att acceptera en lägre lön eller avgå.

Problemet är förmodligen i botten att Anna Josefsson utgör ett hot. Dels indirekt mot de strukturer som styr kommunen och dels mot energibolagets inre gubbstrukturer som säkert ogillar nya grepp i en stelnad organisation.

Stå på dig Anna. Det kan bli tufft en tid men du har den modern företagslednings teorier på din sida. Det ingår ju heller inte i chefskriterierna att nödvändigtvis vara populär. Och glöm inte att ren avundsjuka styr många officiella beslut! Frågan om könsdiskriminering ligger ett snäpp längre bort – än så länge.

Landet utanför II

”Kräftgång för lokala delikatesser” lyder huvudrubriken I Norrtelje Tidning i dag. I sig en sorglig historia om den smittsamma kräftpesten som härjar i våra sjöar och vattendrag. När lokala delikatesser nämns kommer man lätt att tänka på andra lockande smaksensationer som produceras i kommunen.

En gång i tiden hade den officiella statistiken en rubrik – Lantbruk med binäringar. Vad allt som ingick i den statistiken är mig obekant.  Låt oss därför nu tänka på alla de närodlade och närproducerade produkter som framställs i vår lantliga kommun.

 Första associationen är biodlarna med honung – en verksamhet som dessutom är bland de mest viktiga i odlingskedjan med bin som pollinerar så många viktiga växtarter. Gynnar du de lokala biodlarna? Får och lammproduktionen är ganska omfattande i Norrtälje – och som jag uppfattat situationen är efterfrågan i dag större än produktionen. Så har vi kalkonuppfödarna, ank-och hönsuppfödarna med äggproduktion – du köper väl närproducerade ägg! Tillgången på närproducerad mjölk förefaller förbättras – här styr ju handeln utvecklingen och vad du kan välja.

I förlängningen av mjölkproduktionen tillverkar Väddö Gårdsmejeri ett brett sortiment av läckra ostar. Hörde nyligen att någon satsar på getmjölk och getost! På Adamsberg i Rimbo tillverkas kallpressad hälsosam rapsolja, som man också kan hitta i kommunens stormarknader.

Vi har en hotad fiskerinäring. Ett fåtal envetna fiskare som inte enbart får kämpa mot hav och stormar men mot miljögifter och ibland ogenomtänkta EU-regler som reglerar fångstmängder, maskstorlek på nät, trålfiske och vad vet jag. Men man kan köpa närfångad fisk i kommunen – jag gör det i Grisslehamn.

Som ett extra inslag vid middagsbordet har vi tillgång till ett antal sorter av närproducerat öl från Bruksbryggeriet i Skebobruk och olika snapsar, punsch och likörer från Norrtelje Brenneri i Lohärad.

Även handelsträdgårdarna är mycket viktiga i vår kommun med många trädgårdar – både för villaträdgårdar och fritidshus med egna täppor för rotfrukter och andra grödor.

Alla dessa små eller medelstora företag får kämpa på egen hand. Ibland undrar jag om det inte skulle löna sig att de startade en eller flera gemensamma affärer – eller kalla det marknader. Kunderna skulle slippa köra till alla enskilda producenter och troligen köpa flera produkter på samma gång – och miljövänligt på köpet.

Har kommunen en strategi för att främja dessa verksamheters produktion? Har inte sett någon – men tvärtom satsningar på den ena stora handelsplatsen efter den andra, vilket hotar många små lokala verksamheter. De enskilda näringsidkarna bör nog ta saken i egna händer och marknadsföra sig på en bred gemensam plattform – inte bara inom kommunen men även utanför. Så kan satsningar på gemensamma affärer/marknader locka medvetna kunder till nya matupplevelser.

”Landet utanför” måste snarast börja bekämpa maktens centraliseringsmani! Annars utarmas den Norrtälje kommun vi lärt oss känna.

Landet utanför

Med tungt hjärta läser jag rubriken ”Ödeshöst väntar Folkets hus” i torsdagens nummer av Norrtelje Tidning. Folkets Husföreningen i Hallstavik hade ansökt om 1,8 miljoner från den största ägaren Norrtälje kommun, men får hälften av detta belopp. Man förundras över kommunledningens attityd till denna så viktiga kulturinstitution i kommunens ytterområde. Folkets Hus i Hallstavik är en samlingspunkt för kommuninvånarna - inte bara för de på orten boende. Många olika arrangemang lockar besökare både från Norrtälje stad, Uppsala, Östhammar och kommunens sydligare delar. När man startade visningar av operor i storbild i samarbete med Metropolitan har det kommit busslaster av besökare från andra orter.

Hallstaviksnätverket arrangerar näringslivsdagar då ortens och andra företagare och olika offentliga institutioner visar upp sig. Däremellan hålls många arrangemang som t.ex. Hallstaviks Kammarkörs konserter etc.

Folkets Hus i Hallstavik är en anläggning som kommunens invånare behöver.  Kommunens ledning är beredd att bokstavligen gräva ner 650 millioner kronor i hamnprojektet, i markarbeten, avlopp, vattenledningar osv.  – med risk för ändå mycket högre kostnader - innan det blivit något byggande.  Mot den bakgrunden är det njugga anslaget till Folkets Hus i det närmaste en cynisk skymf! 

Men det passar naturligtvis in i styrets propagandistiska påstående att Staden måste växa för att vara kommunens motor.

Jag tror inte att 1350 lyxlägenheter i Norrtälje hamn blir någon tillväxtmotor med bättre service till de boende i varken Hallstavik, Rimbo, Älmsta, Bergshamra eller någon annan ort i kommunen. Tvärtom!

Kommunens ledning talar med kluven tunga och håller landsbygden på undantag – hela tiden.

Cyniskt att flytta canceravdelningen!

Följande är en upprepning av ett debattinlägg i Norrtelje tidning den 10 juli

Beslutet att centralisera cancerbehandlingen i länet, att lägga ned canceravdelningen vid Norrtälje Sjukhus och att avsluta akutmottagningen vid Södertälje sjukhus har i Landstingsfullmäktige i vanlig ordning fattats över medborgarnas huvud.

 Ledamöterna kan inte ha insett konsekvenserna av beslutet för den enskilda medborgaren som i framtiden kommer att drabbas. Min förstahandserfarenhet att i 14 år som prostatacancerpatient pendla från Norrtälje kommuns norra del till Karolinska Sjukhuset – ett avstånd på 9 mil – kan kanske ge en bild av vad som väntar framtidens patienter!

Under de 14 åren har jag fått världens bästa behandling vid KS och levt ett liv med hög kvalitet dubbla tiden av livsprognosen år 2000, då 6,7 år! Jag har genomgått lymfkörteloperation, röntgenstrålning, Brachyterapi, hormonbehandlingar och nu cytostatikabehandling. Mina interna terroristers verksamhet har påverkats framgångsrikt av behandlingarna, så jag ser fram mot några år till. Läkaren som gav mig domen förklarade f.ö  att jag troligen skulle dö av annan orsak än cancern. Forskningen gör fortsatt stora framsteg och har gjort det under dessa år. Preparatet jag får i dag blev godkänt för bara ett par år sedan!

Under de här åren har jag gjort 168 läkarbesök från Skebobruk till experterna i Stockholm, träffat 37 olika läkare (senaste 12 månaderna bl.a. forskare från 4 andra länder) och har enligt dagboken rest 168 gånger i 1258 timmar! Det lär bli några till.

Fullmäktiges beslut tyder på att de inte ser skillnaden mellan rent medicinsk behandling och ”vårdens” andra komponenter. I detta fall kontakten med vårdpersonal och att även ett kort besök hos läkaren i Stockholm tar minst 6 - 8 timmar - ofta mera - med anpassning till busstidtabeller och olika besökstider under dagen.  Riskerna i kollektivtrafikens fordon är också avsevärda att smittas av infektioner – cancerpatienter har nedsatt immunfösvar -  vilket kräver separat behandling. Jag har ofta drabbats bland hostande och nysande medresenärer – och då behandlats lokalt i Norrtälje – vilket ökat den totala vårdkostnaden - och mitt resande. Högkostnadsskyddet begränsar den egna årliga kostnaden och jag är tacksam att vara medborgare i ett land med denna unika kostnadsmaximering. Utan den skulle många drabbade inte ha råd med de dyra cancerbehandlingarna eller följdsjukdomarna. Jag har en enda gång fått sjukreseersättning för resor. Jag skulle till en datortomografi på KS från  Norrtälje Sjukhus där jag var inlagd för antibiotikabehandling och tillbaka!

 Cancerpatienter med dödens Demoklessvärd ständigt hängande över sig befinner sig i ett svårt annorlunda psykologiskt läge än vid  ”vanliga” sjukdomar. Att i detta tillstånd vid varje behandlingstillfälle dessutom utstå resetimmarnas påfrestning får effekter på den drabbade. Resandet under  många timmar är olyckligt!

Fullmäktiges beslut kommer att i onödan utsätta många av Norrtäljes framtida cancerpatienter för just detta – och i förlängningen även deras anhöriga.

Utgångspunkten från en enbart ekonomisk synvinkel är inte förvånande i den moderna välfärdsstaten Sverige, men oroande.  Offentliga ekonomiska projekts och planers budget slår mestadels fel och blir oftast avsevärt dyrare än planerat. En revisionsrapport gjord av en internationell revisionsbyrå om Stockholm för ett antal år sedan visade att man alltid överskridit budgeten för stadens projekt och aldrig med mindre än 50 %!  Det bör göras en utvärdering av de kalkyler man haft som beslutsunderlag så att riskerna med detta olyckliga politiska beslut minimeras till nytta för framtida cancerpatienter!

Jag upplever beslutet att flytta vården miltals längre bort från patienterna och deras anhöriga – både i Norrtälje och Södertälje - som oerhört cyniskt och mycket olikt min bild av den svenska välfärdens paroll ”lika vård på lika villkor för alla”. Kanske gäller dessa normer inte längre?  Min egen konklusion har tyvärr blivit pessimistisk- ”dom förstår nog inte bättre”.

Kaj Johnsson
Skebobruk

Vårdbeslut över folkets huvud!

En ohelig politisk landstingsallians av delar av majoriteten och bl.a (MP) har beslutat att canceravdelningen i Norrtälje och akutvården i Södertälje skall läggas ner.

TioHundra-projektet med Norrtälje sjukhus som lovordats av externa experter och som blivit ett studieobjekt med besökare från när och fjärran har de senaste åren levt ett osäkert liv. TioHundra har från starten haft ett problematiskt liv i politiken. Problemet sägs vara mer eller mindre dålig ekonomi. Märkligt nog avslöjar den politiska majoriteten inte att vården vid Norrtälje Sjukhus levt under andra ekonomiska villkor än de stora sjukhusen i Stockholms - för samma vårdåtgärder! Norrtälje Sjukhus får mindre ersättning för varje enskilt vårdfall än motsvarande åtgärd vid t.ex. KS eller SÖS!

Inte då märkligt att den totala ekonomin resulterar i ett underskott. Hur tänker  makthavarna? Jag är inte konspirationsteoretiker men undrar om det från början funnits en plan att TioHundra-projektet i framtiden skulle falla just på ekonomiska grunder – och privatiseras. Ibland tycker jag mig ana en outtalad plan. TioHundra AB är visserligen ett bolag men ägt av kommunen och landstinget - inte privatägt alltså. Min hypotes är att politiska krafter från början - som i rikspolitiken - hade en blind tro till ”marknadskrafterna” som ett medel att effektivisera vården med konkurrens.

När man nu drar undan cancervården kan Norrtälje Sjukhus lätt kollapsa. Specialisterna måste söka sig bort till andra jobb och de grundläggande driftskostnaderna fördelas över en begränsad vård – vilket blir helt ohållbart.

Nu är vården i länet redan kritiskt underdimensionerad. Dels drar skrytbygget vid Karolinska enorma resurser i byggskedet och skuldsätter Landstinget, och när monumentet står klart kommer vårdplatserna att vara färre än i dag. Man satsar på forskning och spetskompetens, vilket i sig är lovvärt, men inte så lyckat för länets sjuka. Vid Södersjukhuset, i Huddinge och Danderyd ligger vårdbehovet över både plats-och personaltillgång. Personalen går på knäna. Det finns alltså redan i dagsläget ett ”vårdunderskott” i länet - både i form av vårdplatser och vårdpersonal och med tanke på befolkningsökningen och åldersprofilen blir inte efterfrågan mindre i framtiden.

Vårdval Stockholm kanske fungerar i delar av Stockholm – med vårdcentraler ”runt hörnet” men i Norrtälje finns i praktiken inga valmöjligheter. Om man inte har bil för att komma till en vårdcentral – privatiserad eller offentlig - gäller otillräcklig kollektivtrafik. En mardröm för många äldre.  Barnavårdscentraler är stängningshotade runtom i kommunen. Hur resonerar Makteliten? Har man egna försäkringsavtal som skall ge en gräddfil i vårdapparaten när det bli dags - om inte så länge?

De senaste dagarna har (C)  genom Bengt Ericsson och (FP) genom gruppledaren Hans Andersson och landstingskollegan Lennart Rohdin lokalt framfört åsikten att canceravdelning  inte skall stängas. Aktivt har (V)s gruppledare Catarina Wahlgren slagit larm i ett tidigt skede. (S) hållning är inte känd. Nu har i alla fall merparten av landstingsmajoriteten i en ohelig allians med bl.a. (MP) röstar igenom centraliseringsförslaget!

Norrtälje Sjukhus är en fantastisk anläggning. I riks- och länsjämförelser av sjukhusen har det framröstats i topp som renast och mest hygieniskt. Med egen erfarenhet som patient kan jag bedyra att personalen är fantastisk – man känner snabbt en ovanlig omtanke som inte finns på de stora sjukhusen. Vi borde själva ha fått bestämma om Norrtälje Sjukhus. Tänk om landstinget från början som lägst ersatt vården på samma villkor som i Stockholms stad! Hade man då lagt ned canceravdelningen.

Med mastodontanläggningar tror jag INTE att vården blir bättre. Och har man misslyckats med vårdgarantierna i dagsläget förutspår jag ett framtida kaos med mycket resande för dem som har oturen att bli sjuka. Även i vårdfrågan är medborgarna satta på undantag!

Norrtälje - en skuta som ligger för ankar

Norrtäljes invånare står inför ett vägval som får effekter på de flestas livsstil - boende, närmiljö och resande. Makthavarna arbetar i dag med planer som ändrar kommunens speciella karaktär. Hotet mot dagens strukturer är landsbygdens snabba förändring. En nedmontering har pågått i flera år – i ärlighetens namn inte enbart i Norrtälje men i hela landet – och inte enbart genom politiska beslut - men av andra skäl. Postkontor har stängts, bensinmackar läggs ner, butiker stängs, allt i samhällsekonomins namn. Den senaste fasen är att stänga skolor; igen av ekonomiska motiv! Och vilka har drabbats? Jo landsbygdsbefolkningen. Alla på landsbygden. Barnfamiljer,  äldre och unga. Allas situation påverkas - över 300 barnfamiljer i Norrtälje om de hotade mindre skolorna stängs.

(M) och (C) har, i ivern att utveckla centralorten, envist hävdat att landsbygden växer och att stadskärnan måste utvecklas för att upprätthålla servicenivån i kommunen.  Detta är fel och vilseleder kommuninvånarna!  ”Översiktsplan 2040” innehåller samma faktafel. Landsbygden i Norrtälje kommun har i flera år haft en minskande befolkning. Under de senaste fem åren har kommunen ökat med i genomsnitt endast 204 personer enligt SCB-statistiken på kommunens hemsida. En tillväxt om bråkdelar av en procent några tiotal mil från huvudstaden måste betraktas som förnedrande stagnation – vi är inte norrländsk landsbygd! Något har gått alldeles fel med en politik som uttalat skrytsamma tillväxtmål till 80 000 – senare reviderade till 77 000 i Översiktsplan 2040. Med en ”strukturplan” för hamnen och 5000 boende vill man förvandla centrum till en sovstad.  Länets regionplan, kommunens översiktsplan - ÖP2040 - och ”Strukturplanen” för hamnområdet inriktas ensidigt på en förtätad sovstadsstruktur. Kostnaderna för alla nödvändiga åtgärder som drabbar kommunen uppskattas till 650 miljoner kr - innan detaljerade planer för bostadsbyggandet finns! Kommunala kostnadsuppskattningar håller aldrig - kostnaderna kan hamna på 1 miljard. Allt på bekostnad av en redan försummad och allt tydligare diskriminerad landsbygd.

Det är bråttom att välja en ny politik - och snarast och tydligt ta ställning till den framtida utvecklingen. Vill vi att kommunen skall behålla sin nuvarande karaktär med en centralort, ett antal större och mindre men aktiva tätorter och en varierad, levande landsbygd där 40 000 personer valt att bo. Alternativet är en tynande landsbygd när kommunen nu så ensidigt fokuserar på en komprimering och förtätning av staden. Kommunen måste frigöras från styrningen från Stockholms stad och Landstinget. När kommunens ledning tror att tillväxten kommer med ökat bostadsbyggande har man i grunden fel.  Byggbranschen bygger när det finns en efterfrågan på bostäder och dagens konjunkturperspektiv pekar inte på någon efterfrågebelastning i Norrtälje. En viss efterfrågan av hyresrätter prioriteras inte av byggbolagen. Dessutom pågår en segregeringspolitik där kommunen förlägger olycksdrabbade flyktingar och andra grupper till socialt, skattefinansierat boende i Hallstavik.

Här möter ett annat tillkortakommande – att stimulera företagande för att skapa arbetstillfällen.  Nya företag är nyckeln till tillväxt när stora företag drar i bromsen, men kommunen saknar en strategi . Vid varje möte i Hallstaviksnätverket upprepas  svaret ”det finns inte resurser”! Om kommunen satsade samma resurser på konsulter till näringslivschefen som på de överdimensionerade teoretiska bostadsplanerna skulle det snart bli en annan tillväxtkurva! Tänk större! Tänk i vidare vyer! Ett fält med en dragracingbana är ett snävt perspektiv. Tänk i stället på utställningar av lantbruks-och skogsbruksmaskiner, tänk mässor för alla typer av rullande fordon på det som så ensidigt kallas dragracingbana. Dragracing är aktuellt några få dagar om året. Resten av året är fältet fritt för andra evenemang. Tillväxt och lokal sysselsättning behöver visioner och ett nytänkande. Kommunen har också länge varit kallsinnig till utveckling och produktion av biogas o.a. biobränslen . Varför denna tröghet i en eko-kommun när förslagen finns? Är vi en eko-kommun mer än till namnet?

Att kommunen hävdar låg arbetslöshet är ett hån mot de nästan 40 % av arbetskraften - 8000 personer som måste använda 600-800 timmar om året till ett jobb utanför kommunen. Pendlingsbehovet måste minskas med mera lokal sysselsättning. Finns det en strategi för att locka hit framtidsinriktade kunskapsföretag. Svar – nej. Vilket företag vill flytta hit om man inte kan erbjuda välutbildad ung arbetskraft. Nej, år efter år är Norrtäljes dåliga ranking i riksjämförelserna en bromskloss för att locka välutbildade unga barnfamiljer som vill placera sina barn i goda skolor. Ett moment 22 som politikerna inte lyckats lösa på årtionden, och endast hänvisar till dålig studietradition. Visionslöst. Utan en framtidsinriktad plan för skolan ändras inte ”studietraditionen”. Norrtälje behöver en ny politisk ledning med visioner för framtiden och en strategisk plan för ett framgångsrikt samhälle med god tillväxt. Tyvärr är Översiktsplan 2040 mest en geografisk beskrivning av en förväntad utveckling – men passiv och utan definition av vilka åtgärder som behövs för att nå målen. Det behövs en dramatisk förändring i styrningen av kommunen.

Vadå medborgardialog....?

Demokrati  - folkstyre - är förmodligen  västvärldens mest missbrukade ord i relation till ordets betydelse och hur slarvigt det används i olika sammanhang. I kölvattnet av illusionen om demokrati har i modern tid skapats det värmande men föga upplysande begreppet medborgardialog. Underförstått en tvåvägskommunikation mellan medborgarna – verklighetens folk – och de folkvalda och förtroendevalda i riksdag, landstingsfullmäktige eller kommunfullmäktige och människor i allsköns politiska nämnder.

Som en politisk modell förefaller begreppet medborgardialog vara en idealisk samarbetsform mellan folket och de valda representanterna. Människorna får föra fram sina åsikter direkt till politikerna som anpassar sina åtgärder så långt det är praktiskt möjligt till folkets vilja. Naturligtvis blir slutresultatet troligen och ofta en kompromiss av olika synpunkter. Medborgarna är ju inte en enig homogen massa. Ändå har allt blivit så svårt.

Innan alla kommunsammanslagningarna från mitten av 1900-talet och slutförda 1973, hade Sverige 300 000 politiker runtom i landet – många av dem helt ideellt arbetande engagerade fritidspolitiker. Dessa hade nära kontakt med sina väljare i de nästan 600 kommunerna. Som Isaksson visat i sin utomordentliga bok ”Den politiska adeln” drivs politiken i dagens 290 kommuner av ca 30 000 yrkespolitiker på hel- del- eller fritid beroende på befattning och uppdrag. Det praktiska (läs:faktiska) avståndet mellan politikern och medborgaren har tänjts ut till oöverkomlighet.

En byråkratisering av den politiska makten med tjänstemannastyrda  f ö r v a l t n i n g a r  förlänger avståndet ytterligare. En analys av arbetssättet vid Lunds Universitet har kommit till slutsatsen att det ökade tjänstemannaväldet nu utgör ett hot mot demokratin! Anser medborgarna att något blivit fel i ett skenbart politiskt beslut kan man inte hoppas på en politisk lösning. Var det ett beslut på tjänstemannahåll måste man vända sig till en Förvaltningsdomstol! Och politikerna kan skylla ifrån sig och på tjänstemännen oavsett var beslutet egentligen fattades!

Var har vi hamnat? Uppenbarligen i en urholkad demokrati med ringa intresse för medborgarsynpunkter från politikerhåll. Dessa tror uppenbarligen att ett valresultat är en in blanco fullmakt till maktutövning. På vårt lokala plan har vi en uppsjö av exempel på detta. Spektakulära projekt presenteras av kommunen utan någon föregående diskussion med medborgarna – typ Sjömacken och nya Badhuset. Ett motsatt extremfall är att kommunledningen, i skarp kontrast mot alla medborgarsynpunkter, driver igenom en hårdexploatering av hamnområdet till bostadsområde – utan hamnfunktion trots tidigare krav från Länsstyrelsen! Till råga på eländet hävdar man att miljö- eller andra konsekvensutredningar inte behövs - om man trixar med begreppen - igen trotsande ett utredningskrav från Länsstyrelsen 2008.

Medborgarnas åsikter har i vår kommun förpassats till dagens passiva kontaktform – kommentarer på Internet med max 500 tecken! Slutresultatet blir att en minoritet av intresserade medborgare med Internat ids uttala sig men den tysta majoriteten blir i verkligheten ignorerade om de så hade synpunkter eller inte.

Demokratin och medborgardialogen har satts på undantag av våra politiker och tjänstemän som förskansat sig bakom Internetridån! Det kommer att kräva krafttag för att återta makten till väljarplanet – men det är inte för sent!

Tillväxt - vadå tillväxt?

Kommunens ledning talar om tillväxt då vi blev 165 flera under 2011 och ytterligare 389 till under 2012. Enskilda siffror kan naturligtvis tolkas som ledningen vill. Faktum är att Norrtälje hela tiden halkar neråt i länet. Med en ökning om endast 0,69 %  ligger vi tredje sist i tillväxt av länets 26 kommuner - före Vaxholm som tappade 15 invånare och Danderyd (!) med ändå lägre 0,50 %. Länets ökning om 35 553 personer motsvarar 1,63 %. Hela 24 av länets kommuner har i genomsnitt den dubbla ökningstakten mot Norrtälje som dock är befolkningsmässigt  9. störst med sina 56 634 personer och en tredjedel av länets yta 2016 med kvkm.

Annat kan naturligtvis inte förväntas utan en målinriktad strategi. Så har utveclingen pågått i i Norrtälje i decennier med en genomsnittligt tillväxt på under 300 personer! 

Kommundirektören ”hoppas” på en större ökning 2014 och 2015 (!) när en del bostadsprojekt färdigställts.  Så kommer inte att ske då kommunen inte har någon tillväxtstrategi med realistiska målsättningar eller något handlingsprogram!. Att i en översiktsplan för 2040 bara lägga in större siffror utan verklighetsförankrade åtgärder leder heller ingen vart.

När två av kommunens kapitalstarka handelsmän och en fastighetsägare köper mark i Nordrona kan  man förvänta sig investeringar men mest sannolikt i icke-konkurrerande handel. En dramatisk ökning (läs:överetablering) i handel  förefaller däremot att lugna kommunledningen som inte har några egna visioner. Med den låga tillväxten kan ju inte heller påstås att det råder stor bostadsbrist. Nybyggnation av bostäder är tacknämligt, men varför skulle folk flytta till ett pendlingsboende i Norrtälje när det finns närmare bostäder om Norrtälje inte kan locka och generera ett nyföretagande i framtidsbranscher!

Det har i flera år talats om turism och turistintäkterna som kommunens största inkomstkälla – inklusive de sommarboendes delvisa handel.  Det är frestande att hävda att schabblandet och kommunens engagemang i en förväntad utveckling av turistnäringen blivit en symbol  för kommunens oförmåga att åstadkomma något konstruktivt nytt – eller ens att förbättra turismens förutsättningar. När man sedan läser om turerna i Landstingets upphandling av skärgårdstrafiken undrar man storögt om det finns någon verklig förståelse eller något verkligt intresse eller något samarbete kring turistnäringen med den politik som förs.

Var döljer sig visionerna för utveckling av vår kommun som har ett så strategiskt geografiskt läge, så mycket vacker natur, så mycket av Sveriges historia, kort sagt så goda förutsättningar för tillväxt. En konsultutredning med uppdrag att skapa en plan för näringslivets tillväxt skulle ge mångdubbelt bättre utdelning än det projekt för höga ”legoklossbostäder” för 5000 boende i hamnen som skissats. Både hamnplanen och ÖP2040, signerad en konsulterande byrå, har ett enda syfte – att förkväva det genuina Norrtäljes karaktär och inkorporera den i sovstadsbältet i nordost.  Så länge kommunledningens tillväxtparametrar inte sträcker sig längre än mera bostäder lär tillväxten utebli som hittills skett. 24 av länets andra kommuner visar sig ju vara mer progressiva och attraktiva.