För ett antal år sedan skapade danskarna en ny polititikerdefinition när deras frontfigur i Köpenhamn - Ritt Bjerregård - flyttade in i en lyxvåning - som verkligen gjorde skäl för namnet. Till råga på allt avslöjades hennes lika lyxiga vanor - inkluderande champagne, Belugakaviar och just det - gåslever! Därav namnet på det nya politiska frälset!
Begreppet lever kvar i Danmark, men det är kanske dags att också införa det i Sverige.
Det är länge sedan det vänsterpolitiska fältet haft personligheter med Gunnar Strängs moraliska resning. Han hade nog hållit räfst-och rättarting med de ansvariga för pensionsmedlen om pengarullning av dagens mått hade avslöjats. Det är för sorgligt att gåslevereliten tappat fotfästet med verkligheten. Det hjälper inte att skylla ifrån sig. Dels har förvaltandet varit urkasst - man lyckas inte ens klara att behålla det - tvångsindragna - pensionskapitalet i löpande penningvärde än mindre skapa en tillväxt ens i takt med bankernas inlåningsräntor.
Det var f.ö. lika illa ställt under den gamla AMF och SPP-tiden för 20-30 år sedan. Arbetsmarkmadens parter SAF och LO m.fl. hade kommit överens om avsättningarna till pensioner, men år efter år var förvaltningen så eländig att man inte lyckades bevara ens det inbetalade kapitalet till folks pensioner. Och då kunde ingen skylla på det globala finanseländet. Det märkliga är att ingen då - inte ens medierna - brydde sig eller lyckades avslöja sakernas tillstånd. Man kanske inte vågade ifrågasätta den s.k. välfärdsmodellen. Alla förlitade sig på politikernas floskler om DEN STORA TRYGGHETEN. Pyttsan! När gemene man - och ändå värre kvinna - når pensionåldern avslöjas pensions-och trygghetsbluffen. Ingen kunde eller kan leva på enbart 'folkpensionen' . Nu är de verkliga klasskillnaderna äntligen avslöjade - skillnaden mellan vanligt folks och gåsleverelitens pensionsordningar. Lägg till detta de generösa pensionsreglerna för alla de 1000-tals riksdagsmän och ministrar som hopats under åren så blir skillnaderna mellan folkets och den politiska maktelitens villkor skrämmande. Kanske rentav alla bankdirektörers bonusar skulle blekna i en sammanräknad jämförelse - de är ju ganska få trots allt.
Reflektioner om ROSLAGENS FRAMTID
tisdag 31 mars 2009
måndag 23 mars 2009
Omvänd rasism ?
Till min stora bestörtning läser jag i NT att Vätöskolans ledning bestämt att skolavslutningen inte skall få ske i kyrkan. Motiveringen är att "Vi följer diskrimineringslagen och likabehandlingsplanen och den säger att det är förbjudet att diskriminera både direkt och indirekt. I det här fallet är det en indirekt diskriminering mot de elever som inte delar den kristna trosuppfattningen."
Personligen är jag inte medlem av svenska kyrkan och lämnade den då jag fann det totalt okristligt och synnerligen ovärdigt med debacklet i Edebo-Ununge församling. Makalöst när vi befinner oss en bit in på 2000-talet.
Blir det nu inte så att de barn o ungdomar som i verkligheten kanske bara formellt eller nominellt 'delar den kristna trosuppfattningen' blir diskrimineringens verkliga offer. De får inte ha sin skolavslutning där Vätöskolan med en lång tradition hållit den ceremonin.
Det är nog brådskande att ge ett besked om man också kommer att avstå från att sjunga I. Kolmodins psalm 401 ( i min ärvda psalmbok tryckt 1938) 'Den blomstertid nu kommer...' vid avslutningen i skolans gymnastiksal ? Rent teoretiskt måste väl då också denna yttring av kristendom genera dem som inte omfattar den kristna läran varför man måste avstå också från denna - och alla andra psalmer....?
Rektorn för Vätöskolan - som alla andra skolor med samma inställning - ger verkligen en bra politisk handräckning till Sverigedemokraterna inför nästa val.
Veterligen har Sverige religionsfrihet och ingen kan tvingas delta i någon annans utövandeform.
Om det finns barn - eller föräldrar - som inte vill delta i en skolaavslutning i Vätö kyrka står det fritt att utebli - utan risk för åtal för trots mot lagen om skolplikt.
Personligen är jag inte medlem av svenska kyrkan och lämnade den då jag fann det totalt okristligt och synnerligen ovärdigt med debacklet i Edebo-Ununge församling. Makalöst när vi befinner oss en bit in på 2000-talet.
Blir det nu inte så att de barn o ungdomar som i verkligheten kanske bara formellt eller nominellt 'delar den kristna trosuppfattningen' blir diskrimineringens verkliga offer. De får inte ha sin skolavslutning där Vätöskolan med en lång tradition hållit den ceremonin.
Det är nog brådskande att ge ett besked om man också kommer att avstå från att sjunga I. Kolmodins psalm 401 ( i min ärvda psalmbok tryckt 1938) 'Den blomstertid nu kommer...' vid avslutningen i skolans gymnastiksal ? Rent teoretiskt måste väl då också denna yttring av kristendom genera dem som inte omfattar den kristna läran varför man måste avstå också från denna - och alla andra psalmer....?
Rektorn för Vätöskolan - som alla andra skolor med samma inställning - ger verkligen en bra politisk handräckning till Sverigedemokraterna inför nästa val.
Veterligen har Sverige religionsfrihet och ingen kan tvingas delta i någon annans utövandeform.
Om det finns barn - eller föräldrar - som inte vill delta i en skolaavslutning i Vätö kyrka står det fritt att utebli - utan risk för åtal för trots mot lagen om skolplikt.
söndag 22 mars 2009
Hallstavik - en ny gladare vardag
Det sjuder av nyvaken livsvilja i Hallstavik. Det surrar som i en bikupa när bina börjat vakna till liv och sitter där på flustret och gnuggar sig i ögonen. Är det sant? Det börjar hända saker på den bruksort som många kallat halvsovande. Ett antal olyckskorpar ser ut att komma på skam för nu känner folket i bygden att man kan påverka sin framtid. Nu skall alla goda krafter samlas till verklig lokaldemokrati.
Börjande med utmaningen att skapa 300 nya jobb har Hallstaviksnätverkets projektledare Hans Hammarfors och en ledningsgrupp definierat ett antal angelägna huvudprojekt och har en tankesmedja som utvärderar förslag som kommer från många håll. Det skall bli spännande att se utvecklingen de närmaste åren. Titta in på http://www.hallstaviksnatverket.se/ !
Börjande med utmaningen att skapa 300 nya jobb har Hallstaviksnätverkets projektledare Hans Hammarfors och en ledningsgrupp definierat ett antal angelägna huvudprojekt och har en tankesmedja som utvärderar förslag som kommer från många håll. Det skall bli spännande att se utvecklingen de närmaste åren. Titta in på http://www.hallstaviksnatverket.se/ !
lördag 21 mars 2009
200 år - eftertanke i Grisslehamn
I går var det 200 år sedan de sista egentliga krigshandlingarna under 1808-1809 års krig mellan Sverige o Ryssland - på isarna utanför Grisslehamn. En rådig fänrik vid namn Lidströmm hade kurage att - med sina 60 mannar - trotsa militär order från högre ort att slåss till siste man mot en övermakt på 500 kosacker. Han inledde förhandlingar på eget bevåg och räddade kanske med detta modiga steg Sverige från att krossas och att kanske bli uppdelat mellan Ryssland och Danmark!
Nu 200 år senare får han ett historiskt 'erkännande' i form av ett symboliskt monument vid hamnen i Grisslehamn. Monumentet avtäcktes i närvaro av politiska dignitärer och honoratiores och, som sig bör i ett sådant sammanhang, även höga militärer och med pampig militärmusik.Det gladde mitt hjärta att höra både Finlands och Sveriges nationalsånger och även Björneborgarnas marsch - f.ö. signaturmelodi för Finlands president!
Finland med Åland var 1809 ockuperade av Ryssland. Som så många gånger förr hade Finland varit den buffert som fick ta stötarna från öster och med tiotusentals liv och med ofantliga umbäranden sota för den Svenska ledningens misstag med detta krig. Sedan den svenska ockupationen 1156, i namn av 'Erik den Heliges' korståg för att kristna den finländska befolkningen, hade man nu under drygt 600 år i genomsnitt vart 5. år kämpat i Sveriges krig med Ryssland!
Med den ryske tsaren som Storfurste inleddes en ny fas i det 'autonoma' Storfurstendömet Finlands historia, vilket slutligen ledde till ett självständigt rike den 6. december 1917.
Nu 200 år senare får han ett historiskt 'erkännande' i form av ett symboliskt monument vid hamnen i Grisslehamn. Monumentet avtäcktes i närvaro av politiska dignitärer och honoratiores och, som sig bör i ett sådant sammanhang, även höga militärer och med pampig militärmusik.Det gladde mitt hjärta att höra både Finlands och Sveriges nationalsånger och även Björneborgarnas marsch - f.ö. signaturmelodi för Finlands president!
Finland med Åland var 1809 ockuperade av Ryssland. Som så många gånger förr hade Finland varit den buffert som fick ta stötarna från öster och med tiotusentals liv och med ofantliga umbäranden sota för den Svenska ledningens misstag med detta krig. Sedan den svenska ockupationen 1156, i namn av 'Erik den Heliges' korståg för att kristna den finländska befolkningen, hade man nu under drygt 600 år i genomsnitt vart 5. år kämpat i Sveriges krig med Ryssland!
Med den ryske tsaren som Storfurste inleddes en ny fas i det 'autonoma' Storfurstendömet Finlands historia, vilket slutligen ledde till ett självständigt rike den 6. december 1917.
tisdag 17 mars 2009
Pengar - missförstådd användning eller...?
Läste med stort intresse om Ekobanken i dagens DN. Tidigare har man ju upplevt JAK -banken som en oas i penningvärlden och om entusiasterna i Jämtland som bygger upp sin egen mikroekonomiska modell - börjande med fåravel och ekologiskt lantbruk.
Mitt djupare intresse för dessa nya koncept föddes i alla fall först när jag på förvintern deltog i den av ärkebiskop Anders Wejmyre arrangerade 'ekumeniska' klimatkonferensen - 'Interfaith Climate Conference' - i Uppsala. Som en bonus från evenemanget och alla de intressanta seminarierna och föredragen om klimat och olika faktorers effekter på utvecklingen, råkade jag möta författaren mm Åsa Brandberg som f.å. publicerade den ytterst läsvärda lilla boken 'PENGAR - på planetens villkor' .
Åsa Brandberg analyserar dagens 'ränteekonomi' ur ett antal infallsvinklar: positiv ränta, negativ ränta, 0-ränta. Man läser att den rikaste femtedelen av jordens befolkning konsumerar 87 % av resurserna och omvänt att den fattigaste femtedelen endast 1,4 % ! Att 40 % av priset vi betalar för varorna i butiken är genererat av räntekostnaderna i alla led. Att '98 % av världens pengar är på jakt efter varandra i etern utan förbindelse med verklig handel' . Att penningutgivning mot ränta egentligen är penninguthyrning och att uthyrningen av redan uthyrda pengar får världens skuld till bankväsendet att växa i ett ständigt mångfaldigat belopp. Ett solidarsystem med baskonton, sparande och handelskonton i balans är en speciell ekonomisk modell osv. Så långt Åsa, som kan nås på e-mail nypeng@hotmail.com . Jag kan verkligen rekommendera Åsas bok!
Dagens finanskris är ett väl ett konkret bevis på systemets svagheter. Penningsystemet har naturligtvis varit på många sätt avgörande för den tekniska och ekonomiska välfärds-utvecklingen, men när systemet accelererat snabbare än den 'reella ekonomin' och 'reell produktion' ser vi kanske inte en kollaps men en 'svacka i konjunkturen' Kan man nu förvänta sig att vi under de kommande åren skall få en förbättrad ekonomisk stabilitet om centralbankerna har mage att en lång tid lägga sig nära en 0-räntenivå?
Mitt djupare intresse för dessa nya koncept föddes i alla fall först när jag på förvintern deltog i den av ärkebiskop Anders Wejmyre arrangerade 'ekumeniska' klimatkonferensen - 'Interfaith Climate Conference' - i Uppsala. Som en bonus från evenemanget och alla de intressanta seminarierna och föredragen om klimat och olika faktorers effekter på utvecklingen, råkade jag möta författaren mm Åsa Brandberg som f.å. publicerade den ytterst läsvärda lilla boken 'PENGAR - på planetens villkor' .
Åsa Brandberg analyserar dagens 'ränteekonomi' ur ett antal infallsvinklar: positiv ränta, negativ ränta, 0-ränta. Man läser att den rikaste femtedelen av jordens befolkning konsumerar 87 % av resurserna och omvänt att den fattigaste femtedelen endast 1,4 % ! Att 40 % av priset vi betalar för varorna i butiken är genererat av räntekostnaderna i alla led. Att '98 % av världens pengar är på jakt efter varandra i etern utan förbindelse med verklig handel' . Att penningutgivning mot ränta egentligen är penninguthyrning och att uthyrningen av redan uthyrda pengar får världens skuld till bankväsendet att växa i ett ständigt mångfaldigat belopp. Ett solidarsystem med baskonton, sparande och handelskonton i balans är en speciell ekonomisk modell osv. Så långt Åsa, som kan nås på e-mail nypeng@hotmail.com . Jag kan verkligen rekommendera Åsas bok!
Dagens finanskris är ett väl ett konkret bevis på systemets svagheter. Penningsystemet har naturligtvis varit på många sätt avgörande för den tekniska och ekonomiska välfärds-utvecklingen, men när systemet accelererat snabbare än den 'reella ekonomin' och 'reell produktion' ser vi kanske inte en kollaps men en 'svacka i konjunkturen' Kan man nu förvänta sig att vi under de kommande åren skall få en förbättrad ekonomisk stabilitet om centralbankerna har mage att en lång tid lägga sig nära en 0-räntenivå?
måndag 16 mars 2009
34 miljarder utlandsstöd ! För vem?Till vilka?
Regeringen har bestämt sig för att skärpa reglerna för utlandsstödet. Man har - äntligen - insett att de många miljarder som i årtionden pytsats ut under SIDA-flaggan inte alltid kommer till användning som man avsett. Rapporterna om 'oegentligheter' i i användningen i mottagarländerna har nu under åren varit så många att skärpningen skulle skett för länge sedan - kan man tycka ! Behövs det en så stor beråkratisk apparat för att fördela medlen?
Personligen tycker jag att medlen skulle koncentreras till det bästa för barn och unga. Vad är då det bästa sättet. Vore det inte skäl att låta alla eller några av de organisationer som är etablerade över hela världen sköta medlen. T.ex Rädda Barnen, SOS-barnbyar o.a. - jag litar på att de medel dessa organisationer får till övervägande del kommer drabbade barn tillgodo och inte försvinner i 'administration' på vägen.
Jag stöder själv ett Rädda Barnen-projekt där 200:- bekostar 1 års skolgång för ett barn i Nepal(man koncentrerar sig på flickor eftersom de, som överallt i u-länder, är missgynnade).
Om min kalkylator visar rätt skulle 34 miljarder, i potter om 200:-, ge 17 miljoner barn ett års skolgång!
Med sin historiska tradition av folkskola sedan 1842 skulle Sverige gå i spetsen för en ny era i bidragsgivandet - att lära alla barn att läsa och skriva är den säkraste och effektivaste vägen mot verklig demokrati på vår jord!
Personligen tycker jag att medlen skulle koncentreras till det bästa för barn och unga. Vad är då det bästa sättet. Vore det inte skäl att låta alla eller några av de organisationer som är etablerade över hela världen sköta medlen. T.ex Rädda Barnen, SOS-barnbyar o.a. - jag litar på att de medel dessa organisationer får till övervägande del kommer drabbade barn tillgodo och inte försvinner i 'administration' på vägen.
Jag stöder själv ett Rädda Barnen-projekt där 200:- bekostar 1 års skolgång för ett barn i Nepal(man koncentrerar sig på flickor eftersom de, som överallt i u-länder, är missgynnade).
Om min kalkylator visar rätt skulle 34 miljarder, i potter om 200:-, ge 17 miljoner barn ett års skolgång!
Med sin historiska tradition av folkskola sedan 1842 skulle Sverige gå i spetsen för en ny era i bidragsgivandet - att lära alla barn att läsa och skriva är den säkraste och effektivaste vägen mot verklig demokrati på vår jord!
onsdag 11 mars 2009
Invandring och flyktingar – en lång historia!
Nuförtiden handlar flyktingdebatten mestadels om flyktingar från Mellanöstern – Iran,Irak, Libyen och den gränsöverskridande Kurdistanregionen. För några år sedan handlade det om flykten från det forna Jugoslavien och de nya delrepubliker som uppstod där efter Jugoslaviens kollaps efter Tito. Han hade – åtminstone på ytan - lyckats ena de olika folkgrupper som under århundraden kämpat med och mot varandra – och inte minst fått tre religioner att existera tillsammans. I efterdyningarna av Jugoslaviens sönderfall blev flyktingtrycket starkt från Kosovo. Något årtionde innan denna Balkankris var flykting-strömmen kraftig från Chile. Helt oberoende av viljan - eller oviljan – både hos de nyligen invandrade och de tidigare bofasta, att åstadkomma en ”integration”, är det utopiskt att tro att denna Babelslik-nande degel på några år eller något årtionde skulle smälta ihop till ”ursprunglig lagom svensk konformitet”. Detta är i vissa avseenden stört omöjligt och skall ”mångfalden” bli fruktbar är överdriven likriktning i många avseenden kontraproduktiv. Det mest tragiska jag läst på länge är Maciej Zarembas reportageserie i DN - ” Svensk? Var god dröj!” som avslöjar hur inkompetent t.ex. språkundervisningen är och det enorma resurs-och penningslöseri som förekommer i den offentliga flyktinghanteringen! Skrämmande läsning!
Under 60-talet bedrev Sverige och svensk industri en ”importinvandring” av arbetskraft och yrkesfolk från alla sydeuropeiska länder. Då gjordes en insats som i kombination med garanterat arbete ledde till en snabb integrering i samhället. Förmodligen var de sydeuropeiska traditionerna och attityderna mindre olika de svenska än hos de senaste årtiondenas invandrare – både traditioner, religioner
och kanske mera traumatiska krigsupplevelser. Jag är dock övertygad om att 60-talets ”arbetslinje” var den bästa integrationsfaktorn. Nu behöver samhället ett effektivt system för att ta vara på den kunskap och det yrkeskunnande som de nya invandrarna har i bagaget. Maciej Zaremba har även på detta område i sitt andra reportage avslöjat fatala brister i dagens offentliga system!
Hitflyttade entreprenörer från kontinenten har byggt Sverige till ett industriland. Under 1600-1700- och 1800-talen lade importen av arbetskraft och spontan invandring – främst av valloner med släkten de Geer i spetsen – grunden för Sveriges senare rykte som en framgångsrik industristat. Bortsett från naturliga kommunikationshinder som språk och kanske variationer i de europeiska traditionerna och konsumtionsmönstren, verkar gamla tiders ”integration” gått utan allvarliga konflikter, kanske tack vare ömsesidig respekt från de senast nyanlända och dem som bott här länge. Allvarliga konflikter mellan den alltmer blandade befolkningens olika grupper verkar inte haft någon grogrund i äldre tider – om man bortser från den historiska förföljelsen och diskrimineringen av judar, samer och romer förstås.
För 300 år sedan upplevde Svea rike en annan slags – intern, regional och för den tiden ofantlig -flyktingström från rikets ostliga regioner Baltikum och Finland. En följd av det Stora Nordiska Kriget 1700-21. I Finland kallas tiden med rätta för ”Ofredsåren”. Kring 1710 fick dåvarande Stockholm - med ungefär 50 000 invånare - ta emot 12 000 vuxna flyktingar plus ett okänt antal barn – medborgare som flydde undan ryssen från länet Finland och balter som mestadels flydde via Finland.
I juni 1710 föll Viborg för tsar Peter den Stores flotta och landsoldater och några månader senare Estlands huvudstad Reval. Till flyktingarna från fastlandet skall läggas några tusen ålänningar
-enligt källorna kunde inte ca 200 ålänningar fly innan det var för sent.
1714 hade Ryssland ockuperat hela Finland med undantag av ett par kommuner längst upp vid Bottniska vikens kust. Då gällde det flykt inom landet och 1712 tillsattes en första kommission för att hantera flyktingproblemen och i god byråkratisk ordning tillkom senare två. P.g.a landets totala utarmning och den skuldtyngda statskassan - efter två årtionden av krig - blev assimilationen av
”de egna” en veritabel katastrof med elände och lidande. Men det är ett annat ämne.
Här är det på sin plats att avsluta med konstatera att lika många balter under 1940 talets första hälft flydde hit från det då självständiga Estland – med aktiv hjälp av den finländska skärgårdsbefolkningen (Några av dessa var mina släktingar, som med för den tiden mycket snabba motorbåtar hämtade ester under de mörka höstnätterna och förde dem till Sverige. Månskenet försvårade transporterna!). Sedan dess har 200 000 finländare flyttat till Sverige och haft varierande svårighet med integrationen fast mindre – igen tack vare arbetslinjen. Maria Wetterstrands inlägg i DN om den svenska attityden till finländare för några veckor sedan, var det första erkännandet jag sett av en etablerad politiker på 38 år. Men det är en annan historia.
Under 60-talet bedrev Sverige och svensk industri en ”importinvandring” av arbetskraft och yrkesfolk från alla sydeuropeiska länder. Då gjordes en insats som i kombination med garanterat arbete ledde till en snabb integrering i samhället. Förmodligen var de sydeuropeiska traditionerna och attityderna mindre olika de svenska än hos de senaste årtiondenas invandrare – både traditioner, religioner
och kanske mera traumatiska krigsupplevelser. Jag är dock övertygad om att 60-talets ”arbetslinje” var den bästa integrationsfaktorn. Nu behöver samhället ett effektivt system för att ta vara på den kunskap och det yrkeskunnande som de nya invandrarna har i bagaget. Maciej Zaremba har även på detta område i sitt andra reportage avslöjat fatala brister i dagens offentliga system!
Hitflyttade entreprenörer från kontinenten har byggt Sverige till ett industriland. Under 1600-1700- och 1800-talen lade importen av arbetskraft och spontan invandring – främst av valloner med släkten de Geer i spetsen – grunden för Sveriges senare rykte som en framgångsrik industristat. Bortsett från naturliga kommunikationshinder som språk och kanske variationer i de europeiska traditionerna och konsumtionsmönstren, verkar gamla tiders ”integration” gått utan allvarliga konflikter, kanske tack vare ömsesidig respekt från de senast nyanlända och dem som bott här länge. Allvarliga konflikter mellan den alltmer blandade befolkningens olika grupper verkar inte haft någon grogrund i äldre tider – om man bortser från den historiska förföljelsen och diskrimineringen av judar, samer och romer förstås.
För 300 år sedan upplevde Svea rike en annan slags – intern, regional och för den tiden ofantlig -flyktingström från rikets ostliga regioner Baltikum och Finland. En följd av det Stora Nordiska Kriget 1700-21. I Finland kallas tiden med rätta för ”Ofredsåren”. Kring 1710 fick dåvarande Stockholm - med ungefär 50 000 invånare - ta emot 12 000 vuxna flyktingar plus ett okänt antal barn – medborgare som flydde undan ryssen från länet Finland och balter som mestadels flydde via Finland.
I juni 1710 föll Viborg för tsar Peter den Stores flotta och landsoldater och några månader senare Estlands huvudstad Reval. Till flyktingarna från fastlandet skall läggas några tusen ålänningar
-enligt källorna kunde inte ca 200 ålänningar fly innan det var för sent.
1714 hade Ryssland ockuperat hela Finland med undantag av ett par kommuner längst upp vid Bottniska vikens kust. Då gällde det flykt inom landet och 1712 tillsattes en första kommission för att hantera flyktingproblemen och i god byråkratisk ordning tillkom senare två. P.g.a landets totala utarmning och den skuldtyngda statskassan - efter två årtionden av krig - blev assimilationen av
”de egna” en veritabel katastrof med elände och lidande. Men det är ett annat ämne.
Här är det på sin plats att avsluta med konstatera att lika många balter under 1940 talets första hälft flydde hit från det då självständiga Estland – med aktiv hjälp av den finländska skärgårdsbefolkningen (Några av dessa var mina släktingar, som med för den tiden mycket snabba motorbåtar hämtade ester under de mörka höstnätterna och förde dem till Sverige. Månskenet försvårade transporterna!). Sedan dess har 200 000 finländare flyttat till Sverige och haft varierande svårighet med integrationen fast mindre – igen tack vare arbetslinjen. Maria Wetterstrands inlägg i DN om den svenska attityden till finländare för några veckor sedan, var det första erkännandet jag sett av en etablerad politiker på 38 år. Men det är en annan historia.
onsdag 4 mars 2009
Finanskris eller....?
Finanskrisen – verklighet eller bluff som oljekrisen 1973?
1973 drabbades världen av en världsomfattande kris – oljan i världen skulle ta slut om ca 10 år.
I stora delar av världen utfärdades oljeransonering – i Sverige och en del andra med kuponger. Över en natt lyckades världens oljebolag fördubbla priset på olja och bensin. En otroligt välregisserad bluff av oljebolagen vilken all världens regeringar gick på! Sedan dess har mångdubbla mängder av olja hittats och som en bonus stora fyndigheter av gas i närliggande områden. Under senare år har det inte synts några klara rapporter om att planetens oljetillgångar skulle vara begränsade eller tillnärmelsevis kartlagda.
Nästa lyckade drag i oljebranschen ser vi i dag. Råoljepriset rusade till 140 $ per fat för ca 1 år sedan och våra bensinpriser följde och nådde rekordhöjden 14:- litern - inklusive miljöskatt, energiskatt och sedan meromsättningsskatt på grundpris, marginaler och dessa andra skatter.
När nu råoljepriset åter fallit till 35-40 $ fatet hade man ju väntat sig ett rejält fall i bensinpriset – men nej! Nu skor sig oljebolagen stort igen och Anders Borg & Co gnuggar händerna åt det välbehövliga skatteuttaget – som nu aviseras öka med ytterligare 40 öre litern under de kommande två åren. Förmodligen sedan med motsvarande ökad energiskatt, miljöskatt och moms !?
När skall man i de högre politiska sfärerna se till de små företagen som finns långt borta från maktens centrum Stockholm. Det finns 1000-tals små företag på mindre orter och på landsbygden som är totalt beroende av sin bil för att bedriva en verksamhet. Men vilken politiker bryr sig egentligen om småföretagarnas ökade bensin- o driftskostnader. ”Lip service” heter det på engelska!
Nu genomgår världen – dvs finansvärlden – ett ekonomiskt stålbad. I alla sammanhang skyller politiska och ekonomiska ledare allt på USA:s bolånekris, som sedan lett till ekonomiska konvulsioner i hela den övriga världen som ett finansens dominospel. Fast i Sverige är det ju dessutom opportunt att ge en stor del av skulden till våra bankers problem i de Baltiska ekonomierna.
Något verkar kapitalt fel i systemen – inte bara tillgången till ”kapital” . En gång i tiden var kapital ett bevis på ”reella” tillgångar. Ett bevis för ägande av mark, skogar, hus, fabriker, råvaror och i slutänden också färdiga varor. Under århundraden byggde samhället sedan upp en penningekonomi – först med mynt av ädla och efterhand halvädla metaller med ett värde motsvarande metallernas ”marknadsvärde”. När det sedan blev opraktiskt att transportera mycken stansad metall kom man på det fantastiska tricket att trycka sedlar som gavs ett nominellt värde. I något århundrade har man sedan byggt upp en ”pappersekonomi” – börjande med skuldebrev, växlar, checkar, pantbrev och senare allsköns ”derivat” som betalningsmedel och bevis på att man disponerar ett visst kapital och en viss ”köpkraft”.
Ursprungligen skulle dessa papper säkras av ”reella” tillgångar eller olika former av åtaganden av utfärdaren eller låntagaren. Nu kollapsar pappersekonomin. Banker och andra penninginstitut har utfärdat pappersbevis eller lånat ut ”fiktiva pengar” som inte har någon täckning i den verkliga världen.
När ingen vill eller kan köpa hus faller priserna – vad är då husets verkliga värde? Det är ju fortfarande lika vackert varmt och mysigt! Plötsligt är en fabrik där maskinerna inte snurrar inte en tillgång utan en belastning – drift och eventuellt underhåll blir en belastning. Färdigproducerade bilar är en tillgång i tillverkarens balansräkning så länge konsumenterna vill ha bilarna. När de osålda bilarna blivit för många och konsumenten inte kan få stöd från ”pappersekononomin” för lån till bilköp så kollapsar bilfabrikanterna. Osv i alla andra krisbranscher.
”Pappersekonomin” har kommit till vägs ände – det är dags för ett verkligt ekonomiskt uppvaknande
där politiker och finansmän får begränsade rättigheter att styra världens ekonomi!
1973 drabbades världen av en världsomfattande kris – oljan i världen skulle ta slut om ca 10 år.
I stora delar av världen utfärdades oljeransonering – i Sverige och en del andra med kuponger. Över en natt lyckades världens oljebolag fördubbla priset på olja och bensin. En otroligt välregisserad bluff av oljebolagen vilken all världens regeringar gick på! Sedan dess har mångdubbla mängder av olja hittats och som en bonus stora fyndigheter av gas i närliggande områden. Under senare år har det inte synts några klara rapporter om att planetens oljetillgångar skulle vara begränsade eller tillnärmelsevis kartlagda.
Nästa lyckade drag i oljebranschen ser vi i dag. Råoljepriset rusade till 140 $ per fat för ca 1 år sedan och våra bensinpriser följde och nådde rekordhöjden 14:- litern - inklusive miljöskatt, energiskatt och sedan meromsättningsskatt på grundpris, marginaler och dessa andra skatter.
När nu råoljepriset åter fallit till 35-40 $ fatet hade man ju väntat sig ett rejält fall i bensinpriset – men nej! Nu skor sig oljebolagen stort igen och Anders Borg & Co gnuggar händerna åt det välbehövliga skatteuttaget – som nu aviseras öka med ytterligare 40 öre litern under de kommande två åren. Förmodligen sedan med motsvarande ökad energiskatt, miljöskatt och moms !?
När skall man i de högre politiska sfärerna se till de små företagen som finns långt borta från maktens centrum Stockholm. Det finns 1000-tals små företag på mindre orter och på landsbygden som är totalt beroende av sin bil för att bedriva en verksamhet. Men vilken politiker bryr sig egentligen om småföretagarnas ökade bensin- o driftskostnader. ”Lip service” heter det på engelska!
Nu genomgår världen – dvs finansvärlden – ett ekonomiskt stålbad. I alla sammanhang skyller politiska och ekonomiska ledare allt på USA:s bolånekris, som sedan lett till ekonomiska konvulsioner i hela den övriga världen som ett finansens dominospel. Fast i Sverige är det ju dessutom opportunt att ge en stor del av skulden till våra bankers problem i de Baltiska ekonomierna.
Något verkar kapitalt fel i systemen – inte bara tillgången till ”kapital” . En gång i tiden var kapital ett bevis på ”reella” tillgångar. Ett bevis för ägande av mark, skogar, hus, fabriker, råvaror och i slutänden också färdiga varor. Under århundraden byggde samhället sedan upp en penningekonomi – först med mynt av ädla och efterhand halvädla metaller med ett värde motsvarande metallernas ”marknadsvärde”. När det sedan blev opraktiskt att transportera mycken stansad metall kom man på det fantastiska tricket att trycka sedlar som gavs ett nominellt värde. I något århundrade har man sedan byggt upp en ”pappersekonomi” – börjande med skuldebrev, växlar, checkar, pantbrev och senare allsköns ”derivat” som betalningsmedel och bevis på att man disponerar ett visst kapital och en viss ”köpkraft”.
Ursprungligen skulle dessa papper säkras av ”reella” tillgångar eller olika former av åtaganden av utfärdaren eller låntagaren. Nu kollapsar pappersekonomin. Banker och andra penninginstitut har utfärdat pappersbevis eller lånat ut ”fiktiva pengar” som inte har någon täckning i den verkliga världen.
När ingen vill eller kan köpa hus faller priserna – vad är då husets verkliga värde? Det är ju fortfarande lika vackert varmt och mysigt! Plötsligt är en fabrik där maskinerna inte snurrar inte en tillgång utan en belastning – drift och eventuellt underhåll blir en belastning. Färdigproducerade bilar är en tillgång i tillverkarens balansräkning så länge konsumenterna vill ha bilarna. När de osålda bilarna blivit för många och konsumenten inte kan få stöd från ”pappersekononomin” för lån till bilköp så kollapsar bilfabrikanterna. Osv i alla andra krisbranscher.
”Pappersekonomin” har kommit till vägs ände – det är dags för ett verkligt ekonomiskt uppvaknande
där politiker och finansmän får begränsade rättigheter att styra världens ekonomi!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)