Myten om studietradition - vad göra?

Myter är som bekant långlivade och svåra att motbevisa. En av de starka och   hämmande för samhällets utveckling är myten – eller det slentrianmässiga försvaret – om studietradition. Allehanda undersökningar och rapporter i detta land sägs visa att föräldragenerationens bildningsnivå avgör barnets framgång i skolan. Hur skall man kunna bevisa att detta mönster inte är en en gång för alla given sanning som vi är hänvisade till att acceptera. Kan ett sådant mönster i så fall brytas.

Av naturliga skäl söker jag ett svar i mitt eget härjade födelselands historia och dagens skolresultat. Hur kan det komma sig att man i det forna länet på andra sidan Östersjön inte upplever samma fenomen? Svaret är att ingen eldar under myten om studietradition och skillnaden i resultat i PISA-undersökningarna visar att betydelsen av social bakgrund är negligerbar. Vid andra världskrigets slut i mitten av 40-talet hade en överväldigande majoritet av det finska folket en fyraårig folkskola i bagaget, som mina föräldrar och alla tidigare generationer i släkten. Gymnasie- eller högre utbildning gällde endast för en begränsad del av befolkningen.

 Kloka politiker, som hade att återuppbygga ett krigshärjat land utan stora naturresurser, insåg att ett brett utbildningsprogram  var nödvändigt om landet skulle klara den enorma krigsskadeersättning till Sovjet som vinnarmakterna USA, England och Frankrike ålade Finland vid fredsfördraget i Paris 1947. På två generationer har nog inte någon studietradition byggts upp. Hela folket skulle och måste ges en utbildning för att landet skulle och skall klara sig.

I stället för att dölja en felaktig pedagogisk attityd till elevmaterialets sociala  bakgrund  som en klassificeringsfaktor för ”bildbarhet” har skolväsendet infört begreppet läroplikt. ALLA skall bibringas den kunskapsnivå som skolplanen förutsätter. Den springande punkten och nyckeln till framgång är att från skolstart ge alla barn det pedagogiska stöd och den hjälp de behöver för att nå målen. Det är naturligtvis heller ingen absolut sanning att ”rikemansbarn”  har lättare att lära sig än de andra så behovet av stöd är individuellt! Begåvningens normalkurva följer inte kurvan för social rang! 

Ett begrepp som genomsyrar skolprogrammet i den finska skolan är  LÄSFÖRSTÅELSE. Från start är det pedagogernas primära uppgift att se till att alla elever lär sig förstå och tillgodogöra sig vad de läser i alla ämnen. Enskilda klasslärare hinner inte följa alla elever och tillgodose varje elevs behov. Därför får skolan resurser till specialundervisning av de elever som i enskilda ämnen behöver mera hjälp. Resultaten och samhällsnyttan av denna skolpolitik är uppenbar och för landet som helhet en förutsättning att klara sig i den allt ökande globala konkurrensen.

I stället för att passivt acceptera myten om studietradition bör vi snarast förse skolorna med de resurser och den pedagogiska personal som kan lyfta alla elever och skolan ur dagens mediokra läge.

Sjuk behandling av Norrtälje Sjukhus och kommunens gamla

I två initierade inlägg i NT om vården och TioHundra (Johan Westerholm (S) 29/10 och Bengt Annebäck, Ingrid Landin och Bridget Wedberg (MP) den 15/11) har spelet om vårdresurserna i kommunen gjorts tydliga. Den 28/10 kunde man i DN läsa att Norrtälje satsar minst av alla landets kommuner på vården av de äldre! Vilka andra motiv än omsorgen om medborgarna ligger bakom fördelningen av resurser till sjukhuset och vården?

Norrtälje Sjukhus har en 200-årig brokig historia. Landshövdingen i Stockholms Län vid 1700-talets slut, Samuel af Uggla, oroade sig för utbredningen av veneriska sjukdomar i länets norra delar. Med bifall av Serafimerordensgillet och hjälp av privata sponsorer färdigställdes Norrtelje Kurhus 1791 och verkade i ett kvarts sekel. Sjukhusverksamheten fortsatte med om och tillbyggnader under 1800-talet. 1897 skrev Norrtelje Tidning att ”länslasarettet i Norrtelje har fått en ny och tidsenlig inredning”. Utbyggnad, större om och tillbyggnader på 19 50 och 70-talet och ett helt nytt sjukhuskomplex 1996 ger i dag 96 vårdplatser. Sjukhuset med ca 600 anställda får ca 120 000 besök om året!

Norrtälje Sjukhus var först i landet att bli miljöcertifierat. Under senare år har sjukhuset rankats högst i olika sammanhang – bl.a.som ett av landets renaste och nyligen fick man utmärkelsen som det främsta i landet för behandling och rehabilitering av stroke- och hjärtpatienter.

Sjukhuset ägs av landstinget, men sedan januari 2006 har vårdprojektet TioHundra AB – hälftenägt av landstinget och kommunen - ansvar för  sjukvårdens organisation. Med ca 2600 anställda är TioHundra kommunens största arbetsgivare. Fördelarna av samordningen och kostnadsfördelarna väckte från starten stort intresse på många håll i landet och utlandet med studiebesök från flera länder. Trots detta har majoriteten inte godkänt TioHundra-projektet på lång sikt utan endast ”på prov” de närmaste åren.    

Politikerna hänvisar till kontinuerliga ekonomiska problem. Vad man inte upplyser allmänheten om är att Norrtälje sjukhus och TioHundra får lägre ersättning av landstinget än andra sjukhus för motsvarande vård! Under flera år har ingen reglering gjorts av ersättningarna från landstinget för kontinuerligt stigande kostnader. Vid hembesök ges ersättning endast för tiden i hemmet – inte för resetiden osv vilket i dag framtvingar en  svår fördelning av en redan ansträngd budget

Landstinget har nyligen cyniskt beslutat att lägga ner canceravdelningen vid sjukhuset med besvärliga följder för patienter och anhöriga för vård i Stockholm. Paradoxalt läser man i DN 7/11 att det redan finns för få vårdplatser för cancersjuka i Stockholm!  Har politikerna ingen kunskap om verkligheten? Vården i länet är redan kritiskt underdimensionerad. Prestigebygget vid Karolinska drar enorma resurser och skuldsätter Landstinget. När det står klart kommer vårdplatserna att vara färre än i dag! Man satsar på forskning och spetskompetens, vilket i sig är lovvärt, men inte så lyckat för länets sjuka.

Vid Södersjukhuset, i Huddinge och Danderyd ligger vårdbehovet över  plats-och personaltillgång. Det finns i dagsläget ett ”vårdunderskott” i länet - både i form av vårdplatser och vårdpersonal. Med tanke på befolkningsökningen och åldersprofilen blir inte efterfrågan mindre i framtiden. Vårdval Stockholm kan fungera i Stockholm  med vårdcentraler ”runt hörnet”. I Norrtälje finns i praktiken inga valmöjligheter. Utan bil för att komma till en vårdcentral – privatiserad eller offentlig - gäller otillräcklig kollektivtrafik. En mardröm för många äldre. Mödra- och barnavårdscentraler är hotade.

Måttstocken för äldreomsorgen i Norrtälje definieras  av

ordföranden i Sjukvårds-och omsorgsnämnden, Erik Landby (M):” Vi har också hushållat med resurserna men vi ser inga tecken på att det skulle vara så att folk far illa av det”. Ett kvalitetskravens lågvattenmärke!  Varslet av 22 personer i Tiohundra sänker vårdnivån ytterligare. Vi äldre vill inte ha landets lägsta resursfördelning till äldreomsorgen!

"Lånet" från pensionärerna - vadå lån....?

1999 genomförde Göran Persson att 45 miljarder flyttades från AP-fonderna till Statsbudgeten. År 2000 överförs igen 45 miljarder och slutligen 1 januari 2001 ytterligare 258 miljarder. Sammanlagt således en ganska stor summa om 348 miljarder av våra pensionspengar. Fram till 2005 schabblades det sedan ganska allvarligt med en del politiska beslut och skrämmande dåliga beslut av AP-fondernas förvaltare så fonderna hamnade på minus!!!

Med  ”lånet” på 348 miljarder med säg låga 3,5 ränta på ränta i 12 år sedan  2001 skulle totala pensionskapitalet ligga på ca 525 miljarder-  vid 5% förräntning på ca 625 miljarder.

Innan ”bromsen” nu tillämpas på de redan diskriminerat beskattade pensionerna borde vi pensionärer kanske överväga åtgärder mot statsmakterna och Pensionsmyndigheterna för att återfå de 348 miljarderna plus ränta till våra pensioner.

Vi som byggt välfärdssystemet skall inte fortsatt subventionera statens affärer och AP-fondernas dåliga förvaltning med våra 100-tals miljarderna. Det räcker med skattediskrimineringen!

Kan Pensionärsföreningarna PRO och SPR gå samman om en EU-anmälan tro…?

Thomas Quick - en dyr bekantskap!

Hur länge skall denna rättsliga fars få fortgå? Vem skall betala kalaset? Kostnaderna i dag har förmodligen ackumulerats till några hundratal miljoner. Det går säkert inte att kvantifiera kostnaderna för år av polisarbete, advokatarvoden, utredningar, domstolspersonal och rättegångar osv. osv. Jo, naturligtvis vi skattebetalare!

Finns det ingen instans som kan dra i handbromsen? Nu vill justitieministern ha en utredning av rättshaveriet. Är den  manipulerande, ljugande, psykopatiska eller psykotiska Thomas Quick verkligen värd alla dessa kostnader? Who cares? Vem bryr sig.

Advokatskrået jublar naturligtvis. De tjänar miljon efter miljon och kan skratta åt spektaklet hela vägen till banken. Klart att de stöder tanken på klarhet i denna rättssäkerhetens parodiska exempel. Alla andra samhällsfunktioner som måste använda tid och resurser på detta fall förlorar tid och resurser som kunde användas bättre.

Har det i alla de fall där Quick påstår sig grävt ner mördade personer funnits någon saknad? Om inte är det sjukt. Om personer saknas - utreds dessa fall lika djupt som Quick-fallen? Jag bara frågar.

Kan det utkrävas tjänstemannaansvar? Jag är hjärtligt trött på att se 100-tals skattemiljoner slösas på detta sanslösa rättsfall!

Skatt på skatt....

…eller olikhet inför lagen  – ”folkets rätt att sig själv beskatta”! Få saker tycks uppröra människor lika mycket som ordet skatt. Då menar jag inte de av typen”gömda skatter” eller ömhetsuttryck som”min skatt”! Nej det är när samhället har tillskansat sig rätten att beslagta delar av våra intäkter och sedan använda och fördela de beslagtagna pengarna med inställningen att samhället vet bäst hur mina pengar skall delas mellan mig och alla andra. ”rätt att sig själv beskatta”! Knappast. Jag tycker inte som Mona Sahlin att det är häftigt att betala skatt!

Som pensionär tillhör jag 2-miljonersklubben som i inget avseende mera kan påverka min skatt – tvärtemot har jag nu blivit diskriminerad i förhållande till dem som arbetar och har en inkomst. Ändå mer diskrimineras förstås de som inte alls har ett jobb. Nu pågår en intressant politisk tvist på högsta nivå hur gruppen med höga inkomster skall beskattas – ändå litet mindre skatt eller inte? Att dessa grupper ligger högt ovan den vanliga pensionärens intäktsnivåer verkar ointressant i debatten. Och Riksdagens ledamöter har nyss tilldelat sig själva 1500:- mer i månaden och har ersättnings- och pensionsvillkor som den normala löntagaren, än mindre pensionären, ens skulle drömma om! Att vi pensionärer är den grupp som skapat förutsättningarna för dagens ”välfärd” är för länge sedan glömt.  Som grupp är vi som känt underrepresenterade i riksdagen.

Jag är definitivt inte religiös men jag börjar tro att dagens makthavare stöder Skriftens paroll  - ” den som har skall varda givet”. 

Tyvärr gäller det inte den diskriminerade gruppen pensionärer som inte har mera än vi knegade ihop en gång och kanske lyckades spara när man beslagtagit en del av de surt förvärvade slantarna. Och så beskattas vi fortsatt hårt. När inkomstskatten dragits betalar vi meromsättningsskatt på allt vi köper, energiskatt på el och fordonsbränsle och moms på de skatterna, vägskatt om vi har bil. Stämpelskatt  för olika offentliga tjänsterosv. Dessa ”konsumtionsskatter” är relativt mer betungande för pensionären och alla med låga inkomster. Slutligen har lagstiftarna uppfunnit ett annat namn på vissa skatter – avgift!! Så genialt!

Men den kritiska frågan är om  vi – och folket i stort - verkligen får ”valuta för skattepengarna”? Tveksamt. När många människor står i soppköer, övernattar ute eller i trappor och far allmänt illa då tvivlar jag starkt. Välfärdssamhället har stora skavanker. Jag accepterar min skatt men undrar hur alla okontrollerade offentliga miljardrullningar kan förekomma i detta skenbart välorganiserade samhälle? 800 miljarder enligt en utredning av tidningen Dagens Samhälle! Ofattbart mycket skattepengar och fullständigt oacceptabelt när många människor inte får mat för dagen eller har tak över huvudet när vintern kommer!

Ett oroat gubbvälde?!

Man höjer ögonbrynen när man läser skriverierna om lönen till Norrtälje Energis VD. Ingångslönen haren gång bestämts vid anställningen och den senare löneförhöjningen är avtalad med styrelsens ordförande. Om han överskridit sina befogenheter är det inte Anna Josefssons fel – hon är förmodligen en skicklig förhandlare. Uppenbart är att den kvinnliga direktörens lön sticker i ögonen på det gubbvälde som dominerar Norrtäljes maktstrukturer – högre än kommundirektörens och långt över olika förvaltningschefers lönenivåer.

Jag har naturligtvis ingen uppfattning om kompetensfrågorna, men det är väl sannolikt att de headhunters som vaskat fram Anna som kandidat utgått från moderna kravspecifikationer och i henne hittat en ledare som fått sin duvning i en modern IKEA-miljö! Mot den bakgrunden är det inte så svårt att ana ett helt annat motiv än lönen som anledning till kommundirektörens ultimatum att acceptera en lägre lön eller avgå.

Problemet är förmodligen i botten att Anna Josefsson utgör ett hot. Dels indirekt mot de strukturer som styr kommunen och dels mot energibolagets inre gubbstrukturer som säkert ogillar nya grepp i en stelnad organisation.

Stå på dig Anna. Det kan bli tufft en tid men du har den modern företagslednings teorier på din sida. Det ingår ju heller inte i chefskriterierna att nödvändigtvis vara populär. Och glöm inte att ren avundsjuka styr många officiella beslut! Frågan om könsdiskriminering ligger ett snäpp längre bort – än så länge.