Frihetens pris

1809 blev Finland  ett Storfurstendöme med den ryska tsaren som storfurste med egen regering, Senaten, och en egen riksdag, Lantdagen - baserad på traditionella 4-ståndsuppdelningen. I Storfurstendömet ersattes 4-ståndslantdagen år 1906 med en enkammarlantdag. Man införde allmän och lika rösträtt vilket betydde att Finland som första land i världen även gav kvinnorna rösträtt.

1917 - då revolutionen rasade i Ryssland och Lenin tagit makten föreslog Senaten i Helsingfors att Finland borde förklara sig självständigt och den 6 december 1970 proklamerade Lantdagen Finland som en suverän stat.  Omvärlden förhöll sig avvaktande till proklameringen och först då en delegation till Leningrad fått Lenins erkännande den 31.12 1917 kom omvärldens erkännande – från Frankrike, Sverige, Tyskland, Österrike-Ungern, Grekland, Norge och Danmark. Först efter 1½ år kom erkännanden från Storbritannien och USA!

Ryska revolutionära soldater fanns kvar i Finland efter sjävständighetsförklaringen och tillsamman med vänsterrörelsen – ”de röda” – intog man i januari 1918 Helsingfors och södra Finland. Senaten flydde till Vasa i Österbotten. General Mannerheim utsågs till befälhavare för de Senatstrogna och ett blodigt inbördeskrig utbröt som slutade med ett avgörande slag i Tammerfors. Många av de röda som inte stupat i striderna arkebuserades för landsförräderi i tvivelaktiga militära ståndsrätter. Det officiella dödstalet för inbördeskriget är 21 000.

I november 1939 anföll Ryssland Finland som ett led i att säkra en bättre gräns vid Leningrad enligt ett hemligt avtal mellan Stalin och Hitler om Europas delning mellan de två stormakterna. Detta ledde till det blodiga s.k. Vinterkriget 1939-40. Omvärlden blev överraskad över anfallet och Stalin lika överraskad av Finlands hårdnackade försvarsvilja. Vintern 1940 var extremt kall med temperaturer ner till -40. Finland hade emellertid lyckats utbilda en arme rimligt anpassad för krigföring i snöförhållanden. Finska officerare hade efter 1918 utbildats i Tyskland och Finland fick tysk vapenhjälp - även om Tyskland officiellt förhöll sig neutralt i detta krig. Den ryska armen var illa utrustad och ovan vid krig i skogsterräng och led stora förluster – kanske mest pga svält och köld. Den finska armen grävde ner sig i jordtäckta timmerkojor med eldstad och hade en bättre tross.

Kriget slutade med ett vapenstilleståndsavtal 1940. Finland fick avträda Hangö udd som militärbas, och 10 % av sin landareal i Karelen och det skogrika området Salla längre norrut. Finlands soldater hade framgångsrikt försvarat landets självständighet.

När Hitler sommaren 1941 framgångsrikt anföll  Sovjetunionen beslöt Mannerheim att återta de 1940 förlorade områdena i Karelen och gick något längre in i Fjärrkarelen. Finland var inte allierat med Tyskland och under de 900 dagar som Tyskland belägrade Leningrad höll Finland en korridor öppen för nödtransporter av livsmedel från den isfria hamnen i Petsamo till Leningrad. Mannerheim insåg att Finland efter ett krigsslut fortsatt skulle ha en lång gräns mot Sovjetunionen.

 I kriget 1941-44 har över 800 000 män mobiliserats och 250 000 frivilliga kvinnor deltagit som uniformerade lottor i krigsapparaten. Ca 8 000 frivilliga från Sverige hade deltagit i Finlands krig.

I december 1943 höll de västliga allierade ett möte i Teheran där Finlands framtid diskuterades på initiativ av USA. Man enades om att Finland kunde fortsätta som suverän stat men med återställande av 1940 års gräns. Därtill måste Finland avstå den östliga "armen" med hamnen och nickelgruvorna i Petsamo som man erhållit genom beslut i FN 1920. För att sätta ytterligare press på Finland bombades Helsingfors i tre raider den 6, 16 och 26 februari 1944. I mars 1944 inleddes en rysk storoffensiv på Karelska näset. Hemliga fredsförhandlingar inleddes under sommaren som resulterade i ett vapenstillestånd den 4 september 1944 med ett fördrag om villkoren 19.9 1944.

Utöver de Karelska områdena och Petsamo tvingades Finland att endast 30 km väster om Helsingfors arrendera ut ett område  ca 50 x 50 km inklusive Porkala udd till Sovjetunionen. Min släkt på fädernet och mödernet hade bott i området sedan 1600-talet och 56 000 andra fiskare och lantbrukare tvingades lämna området inom 10 dagar. Man fick ta med sig det man kunde i motorbåtar, skötbåtar och ekor i flykten västerut. Männen fick 10 dagar permission för att hjälpa till för att sedan återvända och bärga krigsmateriel och förnödenheter vid krigsfronten. Min far som varit batterichef i artilleriet kom hem 6 månader senare.

Krigets pris: 82 000  soldater stupade och 12 000 civila omkom i krigshandlingar under 1941-45. Över 200 000 krigsinvalider skapade speciella krav på samhället efter kriget och årtionden framåt.

De något stränga fredsvillkoren fastställdes av Frankrike, Storbritannien och USA vid den europeiska fredskonferensen i Paris 1947:

(1)Finland måste avstå 12 % av sin landyta i Karelen, Salla, Petsamo och dessutom Porkala på obestämd tid.

(2) 432 000 karelare och 56 000 porkalabor  och några tusen petsamobor – 12 % av befolkningen - flyttades västerut i landet och tilldelades nya markområden och skärgårdshemman på motsvarande breddgrader de dittills bott. Mark exproprierades av kyrkan, stora gårdar och olika stiftelser.

 (3)Under kriget hade staten lovat en bit mark till soldater som så önskade efter kriget och för ett nominellt belopp kunde de hemvändande soldaterna  lösa in 1,5 ha mark för ett nytt hem som tack för de år man offrat i kriget. Strategiskt var detta dels ett drag för att höja stridsmoralen och dels att efter krigsslutet bekämpa den kommunism som fanns i landet efter inbördeskriget 1921. 150 000 soldater tog detta erbjudande som ytterligare splittrade den odlade arealen, men under de knappa efterkrigsåren producerades mycket mat på dessa landlotter.

(4) Finland dömdes att till Sovjetunionen betala ett krigsskadestånd om 600 miljoner gulddollar i 1932 års värde i form av tunga industrivaror – tåg, pappersfabriker, isbrytare, handelsfartyg samt viss återuppbyggnad av Karelen. När halva skadeståndet hade återbetalats 1952 efterskänkte Sovjetunionen den återstående delen men fortsatte att köpa tunga industriprodukter från Finland.

Fördelen och den bestående effekten för Finland blev moderna konkurrenskraftiga industrier och en modern skeppsbyggnadskonst.