Myten om studietradition - vad göra?

Myter är som bekant långlivade och svåra att motbevisa. En av de starka och   hämmande för samhällets utveckling är myten – eller det slentrianmässiga försvaret – om studietradition. Allehanda undersökningar och rapporter i detta land sägs visa att föräldragenerationens bildningsnivå avgör barnets framgång i skolan. Hur skall man kunna bevisa att detta mönster inte är en en gång för alla given sanning som vi är hänvisade till att acceptera. Kan ett sådant mönster i så fall brytas.

Av naturliga skäl söker jag ett svar i mitt eget härjade födelselands historia och dagens skolresultat. Hur kan det komma sig att man i det forna länet på andra sidan Östersjön inte upplever samma fenomen? Svaret är att ingen eldar under myten om studietradition och skillnaden i resultat i PISA-undersökningarna visar att betydelsen av social bakgrund är negligerbar. Vid andra världskrigets slut i mitten av 40-talet hade en överväldigande majoritet av det finska folket en fyraårig folkskola i bagaget, som mina föräldrar och alla tidigare generationer i släkten. Gymnasie- eller högre utbildning gällde endast för en begränsad del av befolkningen.

 Kloka politiker, som hade att återuppbygga ett krigshärjat land utan stora naturresurser, insåg att ett brett utbildningsprogram  var nödvändigt om landet skulle klara den enorma krigsskadeersättning till Sovjet som vinnarmakterna USA, England och Frankrike ålade Finland vid fredsfördraget i Paris 1947. På två generationer har nog inte någon studietradition byggts upp. Hela folket skulle och måste ges en utbildning för att landet skulle och skall klara sig.

I stället för att dölja en felaktig pedagogisk attityd till elevmaterialets sociala  bakgrund  som en klassificeringsfaktor för ”bildbarhet” har skolväsendet infört begreppet läroplikt. ALLA skall bibringas den kunskapsnivå som skolplanen förutsätter. Den springande punkten och nyckeln till framgång är att från skolstart ge alla barn det pedagogiska stöd och den hjälp de behöver för att nå målen. Det är naturligtvis heller ingen absolut sanning att ”rikemansbarn”  har lättare att lära sig än de andra så behovet av stöd är individuellt! Begåvningens normalkurva följer inte kurvan för social rang! 

Ett begrepp som genomsyrar skolprogrammet i den finska skolan är  LÄSFÖRSTÅELSE. Från start är det pedagogernas primära uppgift att se till att alla elever lär sig förstå och tillgodogöra sig vad de läser i alla ämnen. Enskilda klasslärare hinner inte följa alla elever och tillgodose varje elevs behov. Därför får skolan resurser till specialundervisning av de elever som i enskilda ämnen behöver mera hjälp. Resultaten och samhällsnyttan av denna skolpolitik är uppenbar och för landet som helhet en förutsättning att klara sig i den allt ökande globala konkurrensen.

I stället för att passivt acceptera myten om studietradition bör vi snarast förse skolorna med de resurser och den pedagogiska personal som kan lyfta alla elever och skolan ur dagens mediokra läge.